 | C on Bananflugan Biggels (illustrat… |
 | isabella on Illustratör sökes fortfar… |
 | aurgrunn on Minne och myt |
 | K-G Nyström on Minne och myt |
Vårystra myror kilande över den öde cykelvägen i det sista av ottan
En känsla av chans och tillfälle och riktningslös tacksamhet i bröstet som inte får plats
Så blödig att jag får ett slags samvetskval efter att ha sparkat av en maskrosboll; samtidigt tänker jag som alltid att det där blir ju en ganska snygg rad
”Tjugonde april
Äntligen, fönstret på vid gavel, John Holm från `Lagt kort ligger´, mitt i en sommarlik Malmöeftermiddag. Har druckit ett par Blue och läst och varit ute och handlat mej en svartvit film och provat runt med kameran jag lånade av Nina (Pentax K1000) och det är tjugo grader och `Visions of Cody´ ligger standby liksom alla krogarna runtom Möllevången. Alexander är inte hemma än men senare kanske och jag är förövrigt en rutinerad ensamsupare.
Har inte fotograferat sen Sydafrika och aldrig med systemkamera.
Hög tid att lära sej då, det är väl ett och ett halvt decennium sen jag först bestämde mej; denna femtonåriga medellöshet… Vandrar längs utmarkerna, vårdammiga parker och esplanader, över St Pauli kyrkogård, plåtar stuprören vid St Knuts, ungarna som klättrar över de ännu livlösa tivoliattraktionerna i Folkets Park… Men jag är hungrig nu.
Aprilsolen steker in över den lilla uteserveringen vid Pub 27 på Möllevångstorget och jag sitter för mej själv med Peter Nilson och en stor stark och blir värmeberusad, Greklandsdimmig, Visbyfull. En blå timme i Malmö. Det är ganska röjigt runtomkring och jag har bara t-shirt på mej och går när solen försvinner bakom hyreshusen på andra sidan Bergsgatan, köper en snus och en Choko i Pressbyrån och slirar hemåt via bakgatorna.
Det är Hitlers födelsedag, och nånstans bortåt Nobelvägen slår det mej att det också är Miriams och min bröllopsdag, den vi alltid firade med såna storartade verbala råkurr. Skrattar högt och maniskt så att det skallar längs Simrishamnsgatskanjonen: `Happy Anniversary, you bum – war is over!´”
(Ur ”Lägger en trasig dikt i ryggsäcken och titta – den blir lättare att bära!”, dagbok från Möllevången 1996.)
Konstnärsmytbyggarlåtarnas konstnärsmytbyggarlåt, allt är på plats här: småtimmarna, ensamheten, blodet och pulsen och vinet och livsledan och längtan efter kärlek och försoning… Och för min del via association även en ihjälsutten soffa i ett urkylt rivningshus vid en kanal en höst för alla de där åren sen och allt man så småningom kravlade sej upp till. Livsfarlig musik att drabbas av i tonåren, detta, eller om det var livräddande den var?
Vid Hökarängsbadet har änderna härjat i fred hela hösten och vintern och våren och den lilla sandstranden är fläckig av träck
I tunneln under vägen kommer en sån mjukarschlad cykelbyxtönt svischande på trottoaren ett av detta lands alla förvuxna medelålders barn med insektshjälm och förvirrade girod’italiadrömmar, jag hoppar undan med några svordomar och koncentrerar mej, älskar väl inte men överser trots allt med viss värk i hjärtat
Broder Daniel (”When We Were Winning”) och medljus, genar genom dungen vid Kvickentorpsskolan
”30e september,
Earl Grey och vi hittar en Julio Iglesias gömd bakom en CD med fados från Lisboa som vi lånade på biblioteket igår, sitter i morgonen med svenska glosor och socialbidragsansökan – kan man ha det bättre?
Du får det fint, Pablito, ska vi se till.
Första oktober, ett kort slagregn i natten och `Kvinnofängelset´… När jag vaknar är det te och pakistanskt tunggung och en sista putsning av insändaren om Gefas och S är glad med Dali och pyjamasbyxor men har redan vuxit ur sina bh:ar och på gitarren har jag tejpat en liten lapp som det står `gitarr´ på och Klintsbrobryggan på väggen som ett utropstecken efter sommaren och allt är väl.
Är klar med huvudartikeln om 2000-problemet och ska bara följa upp med kortare texter om hemdatorer och Malmö Stad. Sakta men allt snabbare och säkrare sprudlar jag i faderskapet, och vet att du lyssnar.
Det här är från Pakistan alltså – bra va?
2/10, S är noga med att stänga dasslocket om natten så att inte grannens ormar ska ta sej in och natten nynnar med `The Lonely Boys´, tiden är inte att lita på och min chef är frälst på Bahai (jag har ännu kåda nånstans längst in under naglarna från den där tallsluttningen i Haifa) och så är det morgon igen och vi arrangerar om i garderoben, `Time Out of Mind´ och jag är så fantastiskt lycklig över det här gamla skrivbordet med bokhyllor på framsidan (det var ungefär ett sånt fast större och lätt rundat som morsan brukade ha Haldan på den gången man först fick för sej att det var `fattare´ man skulle bli).
Lycklig för det också. Vågar vara lycklig för allt möjligt (fatalismen kommer lättare till en om morgnarna). Lycklig för Ekelöf och `Xavante´, för gammal bild över Tibern mot Vatikanen, för ett knastertorrt reportage om Xerox Partners i Fosieby, för hennes svullnande bröst, hennes mjuka ögon. För natten och dagen och handdukarna på tork över ryggstödet i köket. För det som var och allt som kan bli!
3e oktober, riktigt trevligt att knata runt och kolla barnpaltor…och så stugvärmen sen med böcker och manus och små ljusblå stickningar…levande ljus förstås, och inte ens på `Time Out of Mind´ kan Dylan ta ner idyllen mer än vad vi tillåter (man är ju inte skapt för att glömma vart det barkar till slut, men koncentrera sej ett Nu som håller, och le åt det, tillsammans)…
Pablito säger att `Lonely Boys´-plattan förmodligen är det mest underskattade som producerats i det här landet, han gnolar och sprattlar en avslappnad förväntan i sin bubbla och när pick-upen spårat färdigt och knastrat in till etiketten ger han utan att bli påstridig helt enkelt order om en spelning till.
S förstår inte riktigt att jag vill vänta med tillkännagivandet, men har ju inte heller varit med förut; åtminstone vågar jag tro inuti mej själv – och hur märkvärdigt det här än är för oss så är det på sin höjd en disträ och snabbt passerad pulshöjning för släkt och vänner. Det vet jag sen tidigare. Jag vill vara lycklig ifred, ett tag till. Det här är vårt mirakel.
(”Chorionblåsan är öppnad. Embryot vilar på sin moderkaka med amnion, den inre fosterhinnan, som en skir slöja över sig. Fingrarna skjuter fram, men tårna är inte långt efter. Gulsäcken däremot har slutat växa – levern tar nu över blodkroppstillverkningen.”
Ur Lennart Nilsson: `Ett barn blir till´)
Fjärde i tionde: hibiscus och filthatt, det var kallt inatt.
Har en anställningsintervju om en timme och vi har varit ut till Rosengård med försenade böcker och S duschar sin redan rundnande guatita, jag spelar `Lonely Boys´ för Pablo och försöker komma på nåt vettigt att anteckna men vettigare än såhär blir det väl aldrig.
Colo-Colo och pamfletter, men inga mer tabletter.
Den sköna tyngden av en ny uppslagsbok, ont i ryggen och repris av Luuk.
Vettigare än såhär kan det inte bli.
Tungan i ditt öra, allt som vi ska göra!”
(Ur ”Pablitos bok”, dagbok från en ofullgången graviditet 1999)
In i skogen vid Drevviken där jag stänger av iPoden (Sex Pistols) och låter fåglarna kvittra skiten ur Johnny Rotten
Tänker lyckligt grimaserande på den lilla familjecirkusen Bambino på grusplanen i Skruf i torsdags
Går hem att mumsa hårdkokta ägg och skriva över en bil och städa undan nycklar och Pamol från bordet, och sånt
