Filmmanus söker filmare II

Filmmanus på min barnbok ”Eulalia Stjärnvind” från 1998 (Books-on-Demand 2004):

 

Eulalia Stjärnvind 

“ Om någon håller av en blomma, som är den enda i sitt slag på miljoner sinom miljoner planeter, så behöver han bara skåda ut i rymden för att känna sig lycklig. Han säger till sig själv: ‘Min blomma finns där ute någonstans…’ ”

- Lille prinsen

“ Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden. ”

- Muminpappan

 

Exteriörer under förtexterna: blandade bilder från en resa till en avlägsen ö. En sju- eller åttaårig pojke och hans mormor på fördäck. Måsar. Avlägsna fyrar. Mörknande hav. Pojken sovande innanför en ventil med sjögång utanför. En gammal hansastad (Visby) om morgonen. Pojken och hans mormor med varsin bok ombord på en buss, tallhedar utanför fönstren. Pojken vid relingen på en mindre bilfärja. En väderkvarn i fjärran. Sömniga fårskockar under tallarna. Pojken och hans mormor traskande längs en öde vägren. Huset som närmar sej.

 

BERÄTTAREN (medelålders mansröst): Den sommaren jag kände Eulalia var jag väl inte mycket mer än sju eller kanske åtta år. Det var ett av mina första sommarlov och min mormor och jag hade åkt iväg till en liten blåsig ö med glesa skogar som låg gömd långt ute i havet.

Hon hade själv bott där när hon var liten. Huset låg för sej självt nedanför en backe full av blåklockor och runtomkring växte en hög syrénhäck. Bortanför en stenmur bräkte lammungar efter sina mammor som hade strosat iväg efter friskare gräs nån annanstans.

 

Vi ser hur pojken och hans mormor går in genom öppningen i en syrenhäck och upp på en veranda där de ställer ner sina väskor och vänder sej mot varandra och ler. Under resten av Berättarens berättande illustrerar bilderna det berättade.

 

BERÄTTAREN: Det var nåt speciellt med den där ön som gjorde att man aldrig kände sej riktigt ensam när man gick över de ändlösa hedarna.

Jag fick snabbt många favoritställen. Det var såna platser där man kunde stå och se sej omkring utan att nån såg tillbaks. Och man kunde sätta sej på en sten och veta att man var precis den man ville vara. Det kändes åtminstone så, även om man inte alltid begrep vad det betydde. Min mormor visade mej en sån plats.

Vi gick ut genom grinden mot hagen och fortsatte bort längs en smal stig in i skogen. Efter en stund kom vi till en öppning där stigen grenade sej och då gick vi till höger. Ännu lite senare gick vi förbi resterna av ett par gamla hus, och tillochmed ett helt hus som stod kvar – fast öde och bommat förstås för ingen bodde längre i de där skogarna.

Till slut var vi tvungna att klättra över en stenmur och snedda rakt in mellan täta enbuskar. Fåren som fick syn på oss glodde som om de trodde vi gått vilse.

Så började mormor klättra uppför vallen vid sidan av oss och vek undan en del buskar och lyfte på kvistar och sa:

 

MORMOR: Det ska vara här nånstans…jamen här är det ju…

 

BERÄTTAREN: Jag klättrade efter och gick fram och ställde mej bredvid henne och tittade. Det såg ut som en båt av sten!

 

MORMOR: Det är en skeppssättning, en gammal vikingagrav. För tusen år sen ungefär begravdes en viking här med båt och allt.

 

Pojken tittar på linjen av stenar som sträcker sej längs åsen i två rader som buktar ut på mitten och går ihop i ändarna. Gräset växer högt och där finns en snårig nyponrosbuske i aktern.

 

POJKEN: Men, vaddå? Det finns ju inget vatten här.

 

MORMOR: På den tiden fanns det faktiskt det, sjön gick ända hit och den här vallen var det första som stack upp ur havet.

 

BERÄTTAREN: Jag försökte se det framför mej men det var inte lätt. Skogen sträckte sej kilometervis åt alla håll och man kunde inte ens höra vågorna på avstånd. Jag såg på min mormor istället som stod där med sitt vita hår och sina mjuka kinder och de ådriga händerna som vred sej runt varandra. Jag sa:

 

POJKEN: Så öar växer också då, precis som människor?

 

MORMOR: Ja, fast de tar förstås längre tid på sej. Jodå, öar föds och växer och blir stora och sen blir de gamla och rynkiga och sjunker ihop och till slut dör de och sjunker ner i havet igen. Så är det med nästan allting. Ja, allting faktiskt.

 

BERÄTTAREN: Men oftast var jag ensam i skogen. Jag kunde gå ut en promenad om förmiddan och leta reda på nån stig jag aldrig gått förut, och sen följde jag den in mellan buskar och under lågt hängande tallgrenar tills jag inte visste var jag var nånstans. Då satte jag mej på en sten eller en gammal hög med ruttnande virke och tittade på lammen eller på nån örn som långsamt svängde över himlen utan att röra vingarna. Kanske hade jag tagit med mej ett pappersblock och en penna för att rita av ett träd eller en bortglömd lada som stack upp på andra sidan en äng full av vajande blodröd vallmo. Eller också satt jag bara där.

Man behövde ju aldrig vara rädd att gå riktigt vilse, eftersom det var en ö.

Och det var just en sån dag jag första gången träffade Eulalia.

 

Exteriör: Vi ser nu pojken promenera längs en gammal gräsbevuxen skogsväg.

 

BERÄTTAREN: Det var på Gröna Gatan, en gammal landsväg utan trafik som löpte genom skogen. Gröna Gatan hade varit bortglömd så länge att det här och där växte träd och buskar mitt i vägen.

Ett stycke vid sidan av Gröna Gatan låg det där hela men förbommade huset för sej självt under ett urgammalt äppelträd som vuxit in under takpannorna, det var ganska kusligt.

Den här gången gick jag bara förbi på avstånd och hade tänkt sätta mej intill en grindstolpe ute vid vägen för att fundera över hur det kom sej att folk försvann när de blev gamla, och om man kanske trots allt kunde göra nånting åt det. Men plötsligt fick jag syn på nåt.

 

Exteriör: Kameran visar en flicka som står i skuggan bakom huset ett femtital meter bort. Pojken reser sej och tar några steg tillbaka längs vägen för att se bättre. Flickan står fortfarande alldeles stilla och tittar ner i brunnen. Hon har för stora bruna shorts med ett kraftigt läderbälte runt midjan och en uppkavlad blå skjorta och barfötter. Och det rufsiga ljusa håret vispande i den varma vinden.

Pojken kryssar försiktigt närmare mellan enbuskarna. Till slut är han bara ett tiotal meter ifrån henne och kan liksom vi se att de nog är ungefär jämnåriga, dvs åtta år eller så.

 

FLICKAN (plötsligt, högt och tydligt utan att vända sej om): Det är svårt att inte vända sej om när man vet att nån smyger upp bakom en, man måste verkligen koncentrera sej!

 

POJKEN (generad): Hej…

 

FLICKAN (retfullt): Vill du gissa hur jag ser ut framifrån? Hörru, kom hit så får vi hälsa.

 

Pojken tar några försiktiga steg framåt och tittade ner mot vattnet i brunnen nästan över axeln på henne. Han sniffar på henne utan att rynka på näsan.

 

POJKEN (sträcker fram handen som en liten gubbe): Hej på dej, jag heter Niklas.

 

FLICKAN (vrider på huvudet och tittar liksom undrande på den framsträckta handen, varpå hon rapar): Ta inte illa upp, jag är sån. Jag tror jag gillar dej.

 

För en stund står de bara så. Eulalia skuggar ansiktet med handen och de stirrar på varandras fötter ganska länge. Sen kommer han på det:

 

POJKEN: Men du då, vad heter du?

 

Eulalia ser plötsligt ledsen ut och hennes ögon flackar över det torra gräset omkring dem. Hon hostar till och tar ett steg bort. Sen lyfter hon huvudet och tittar ut över heden med sina enbuskar och sina får och de låga stenmurarna som löper kors och tvärs.

 

POJKEN: Inte för att jag har med det att göra…jag bara undrade.

 

FLICKAN (vrider på huvudet igen och ser på honom): Du förstår, jag vet faktiskt inte vad jag heter.

 

POJKEN: Det måste du väl veta.

 

FLICKAN: Nä, det är aldrig nån som frågat förut.

 

POJKEN: Men, vad säger folk när de ropar på dej? Din mamma och pappa måste väl kalla dej för nånting.

 

FLICKAN: Min mamma och pappa pratar inte så mycket. När jag tänker efter så pratar de faktiskt inte alls. Och om de gjorde det så tror jag inte de skulle bry sej så mycket om att kalla mej nånting.

 

POJKEN: Jag förstår nog inte…

 

FLICKAN: Nä, du gör nog inte det. Men strunta i det, följ med in istället så ska jag visa nåt.

 

Flickan verkar gladare nu när hon slipper prata om att hon inte heter nånting. Hon spatserar iväg runt knuten och in i huset. Pojken stod kvar några sekunder som funderar han över vad hon kan ha att visa inne i det obebodda rucklet, sen följer han i alla fall efter.

Hon har plockat bort en av brädorna för fönstret på baksidan och väntar på honom i solen som ramlar in på det nötta brädgolvet.

 

FLICKAN (försvinner in i köket): Kom, jag har bakat en kaka till dej.

 

Pojken går runt den stora öppna spisen i rummet där askan efter uråldriga vedträn och tidningar fortfarande ligger i svarta högar. När han tittar in i köket står hon på knä vid den öppna ugnsluckan och lyfter ut en bakplåt med nånting runt och bränt på. Hon ser förvånad ut för en kort stund men sen sätter hon ner plåten på spisen och flinar lite generat åt honom:

 

FLICKAN: Den är nog inte så god att äta men vi kan ju iallafall titta på den en stund om du vill?

 

Pojken går lätt förvirrad in i köket och ställer sej bredvid henne och tillsammans tittar de på den brända kakan på plåten. Efter kanske tio sekunder talar han:

 

POJKEN: Du…vad du nu heter…hur visste du att jag skulle komma?

 

FLICKAN (långsamt och illmarigt, med ett leende som omfattar hela ansiktet): Du anar inte vad mycket jag vet…

 

Hon går iväg och sätter sej på trappstenen utanför ytterdörren. Han följer efter och står intill henne som ett fån. Hon stirrar in i tallskogen och tuggar lite på underläppen.

 

FLICKAN: Vet du vad, jag tror att jag ska tala om allt möjligt för dej. Men inte förrän i morgon så du måste komma tillbaks då. Fast nu ska du gå hem.

 

POJKEN: Jaha. Men du då, var bor du?

 

FLICKAN: Jag bor ju här ju.

 

POJKEN: Det kan du väl inte göra? I ett gammalt ödehus?

 

FLICKAN: Det är inte äldre än det som du och din mormor bor i, och eftersom jag bor här så är det inte öde heller.

 

Han får liksom lite svindel när han hör detta och vacklar till och ramlar ner från trappan, men utan att sätta sej.

 

POJKEN: Men, hur vet du…

 

FLICKAN: Imorgon.

 

Hon vinkar försmädligt och han kommer sej inte för att göra nåt annat än det hon föreslagit. Han vandrar iväg hemåt längs en av fårstigarna genom den glesa skogen.

 

* * *

 

Interiör: Pojken Niklas sitter med sin mormor vid ett litet runt bord i ett rum med vackert ålderstigna möbler. En tickande väggpendyl. Sepiagula släktfoton i ovala ramar.

 

BERÄTTAREN: På kvällen satt jag med min mormor i rummet på nedre botten och spelade kort. Det borde väl varit svårt för mej att inte säga nåt om flickan som flyttat in i det gamla ödehuset i skogen, men utan att veta varför hade jag ingen riktig lust. Dels visste jag inte om hon hade velat det och dels skulle min mormor säkert bli orolig för henne. Gamla människor tror ibland att barn är alldeles hjälplösa.

Allteftersom kvällen led började jag dessutom undra om det kanske inte var nånting jag hittat på själv. Det verkade så otroligt alltihop.

 

Pojken verkar lite frånvarande och hans mormor måste rätta honom när han lägger fel färg.

 

MORMOR: Näe, det är klöver nu.

 

NIKLAS: Jaha…

 

MORMOR: Vad tänker du på?

 

NIKLAS: Ingenting, bara att det är väldigt mörkt ute. Undrar om det kommer att bli regn.

 

MORMOR: Jag tror inte det men hoppas nästan. Det är så skönt att gå och lägga sej då, med alla filtar och elden som sprakar i kakelugnen. Nu är det din tur, på hjärter.

 

Exteriör: Pojken står i sommarnattsdunklet vid ett buskage och kissar med ryggen mot kameran.

 

BERÄTTAREN: Och kanske hade jag bara dåligt samvete för att jag lämnat henne där ensam ute i skogen, men när jag var ute och kissade i syrenbuskaget innan jag gick och lade mej så var jag plötsligt helt säker på att hon inte fanns. Jag stod där och hörde hur vinden prasslade lätt i träden och hur igelkottarna fnös i häckarna, och jag sa till mej själv:

”En tjej som inte vet vad hon heter, men en massa andra saker som hon inte borde ha en aning om – försök nu att hålla styr på fantasin!”

 

* * *

 

Interiör/exteriör: Tidig morgon, pojken vaknar och klär på sej, pojken klättrar över grinden och går genom hagen och vidare ut genom tallskogen. Hans leende blir bredare allt eftersom Berättaren berättar.

 

BERÄTTAREN: Ändå gick jag raka vägen ut i skogen nästa dag, utan att ens äta först. Jag hade vaknat redan när solen gick upp och legat länge och försökt komma ihåg vad det var jag drömt. Plötsligt hade det gått upp för mej att det inte var en dröm, och jag var helt säker på att jag inte fantiserat heller. Jag hade faktiskt träffat den där underliga tjejen, och hon väntade på att jag skulle komma tillbaks. När jag gjorde det skulle hon berätta sina hemligheter.

Det var första gången jag kunde komma ihåg som jag vaknat före min mormor och jag smög på tå bort runt sängen och klädde på mej så tyst jag kunde. I den branta trappan ner till bottenvåningen klev jag försiktigt över de knarrigaste trappstegen.

Utanför var gräset vått och kallt och uppe vid källaren satte jag mej på en sten och tog på mej skorna som jag burit i handen eftersom jag fått för mej att jag hade bråttom. Sen lugnade jag ner mej.

Och strosade med ett allt bredare leende upp genom hagarna och skogen. Solen värmde redan i ryggen och jag tänkte plötsligt:

”Eulalia kanske! Jag tror jag ska fråga om jag får kalla henne Eulalia. Hon verkar lite butter och kan behöva ett glatt och vackert namn.”

 

Exteriör: pojken utanför det gamla ödehuset. Dörren står på glänt, men ingen syns till och han går fram och knackar. Vi hör hur knackningarna ekar därinne, men inget annat.

 

POJKEN (i springan, inte alltför högt): Hallå. Är du vaken?

 

Pojken skjuter upp dörren lite till och tittar in i dunklet, varpå han tar ett steg in i farstun. Och här är det som om natten faller igen – fåglarna tystnar och pojken fryser. Han sniffar också med rynkade ögonbryn på den instängda luften. Det knarrar och viskar hemlighetsfullt från övervåningen och pojken ser rädd ut. Ändå tvingar han sej att ta ett steg in i rummet där han varit dagen innan – damm och råttlort knastrar under sulorna när han vaggar lätt i en tilltagande yrsel. Brädan som flickan tagit ner från fönstret för att släppa in lite ljus är tillbaks på sin plats. Det är mörkt och tyst och tomt och pojken springer plötsligt ut genom farstun och ytterdörren och vidare in bland enbuskarna hemåt.

I nästa bild ser vi honom loma, förvirrad och ledsen. Bilderna följer sedan Berättarens berättelse.

 

BERÄTTAREN: Så var det alltså, alltihop mitt eget påhitt. Vad var det för fel på mej.

En bit ner längs stigen passerade jag grinden till den tomt som min mormor brukade kalla ”Larssons”. Jag visste inte vem Larsson hade varit, och huset där Larsson hade bott en gång var bara ett hopsjunket ruckel som syrenerna långsamt höll på att svälja. På ängen intill gården klev några får omkring och ryckte i gräset. När de såg mej kom de fram och stack ut fårskallarna genom stängslet så jag stannade och matade dem. En stor ilsken gumse puffade mej på handen men de flesta ville bara äta.

Plötsligt for en tanke genom mej och försvann igen innan jag fick tag i den och jag vände mej förvånad om som om jag skulle kunna få syn på den. Vad var det jag hade tänkt?

Jag slutade mata lammen och koncentrerade mej så hårt jag kunde. Och då såg jag tanken igen och nu kunde jag hålla i den, och visste vad jag glömt. Jag slängde gräset över stängslet och sprang allt vad jag orkade tillbaks genom skogen upp mot huset. Jag sprang hela vägen in i huset för att inte hinna ångra mej och stannade inte förrän jag rundat den öppna spisen i rummet och stod vid tröskeln in till det lilla köket.

Och där, på en rostig plåt på bänken intill ugnen, låg Eulalias brända kaka!

 

* * *

 

Exteriör: Pojken Niklas sitter uppflugen på muren ett stycke bakom huset och petar sej mellan tårna när han plötsligt hör flickan/Eulalia bakom ryggen.

 

EULALIA: Du är också bra på att inte vända dej om!

 

Han vänder sej förstås om i ett huj och ser henne stå där med händerna på höfterna och det bredaste av alla sina leenden i det roliga ansiktet.

 

NIKLAS: Hej, men jag hörde dej inte.

 

EULALIA: Nä, det förstås.

 

Hon klättrar över muren och sätter sej bredvid honom med de nakna fötterna utsträckta i luften.

 

NIKLAS: Jag kom för en stund sen, men du var inte här så jag satte mej här.

 

EULALIA: Jag vet.

 

Hon ler fortfarande men inte lika brett utan mer inåtvänt.

 

NIKLAS: Du är lite lustig.

 

EULALIA: Jag vet det också. Jag försöker att låta bli men det är svårt.

 

Han ser ut att fundera lite, men byter ämne sen:

 

NIKLAS: Brukar du ofta komma hit till ön?

 

EULALIA: Ja, egentligen är jag nog alltid här.

 

Han måste fundera lite över detta också.

 

NIKLAS: Men…varför har jag aldrig sett dej förut?

 

EULALIA: Inte vet jag, du ser väl dåligt.

 

Ny kort tystnad.

 

NIKLAS: Du, jag har hittat på ett namn åt dej.

 

Eulalia reser sej och tar ett par steg ut på gräset så att hon skrämmer upp några får som lagt sej ner i skuggan bakom en tall, och sedan vänder hon sej tvärt mot honom så att skjortan fladdrar.

 

EULALIA (nästan viskande): Jag vågar knappt höra, är det sant, ska jag få ett namn?

 

NIKLAS: Om du vill. Om du gillar det.

 

EULALIA: Säg inget än…är det långt eller kort? Är det ett bra namn att skrika, är det ett bra namn att viska? Kan man rida på det, kan man mata det? Är det ett liksom långsamt och gnolande namn eller ett snabbt och ettrigt? Kan man säga det baklänges? Går det att suga på utan att det tar slut?

 

NIKLAS (för att få stopp på henne): Eulalia.

 

Hon stelnar till och blir stående några sekunder framåtlutad och med ena armen halvvägs upp i luften. Hon blundar som om hon tänker. Sen sätter hon sej platt ner på marken.

 

EULALIA: Det är nog det finaste namn jag hört nån gång.

 

NIKLAS: Är det säkert?

 

EULALIA: Det är kanske det säkraste jag sagt nån gång.

 

NIKLAS: Jag kom på det när jag gick hit.

 

EULALIA: Vaddu är snäll! Vad jag är glad!

 

NIKLAS: Jag tänkte att du verkade lite ledsen för att du inte hette nånting, och sen tänkte jag att Eulalia är ju ett ganska kul namn.

 

EULALIA: Vet du vad?

 

NIKLAS: Vaddå?

 

EULALIA: Jag känner mej liksom precis Eulalia.

 

Hon sprattlar lite med fötterna igen ovanför marken och vänder ansiktet mot himlen och ropar:

 

EULALIA: Mamma! Pappa! Jag heter Eulalia!

 

NIKLAS: Vad gör du?

 

EULALIA: Jag bara tänkte att de skulle veta.

 

NIKLAS: Kan de höra dej då?

 

EULALIA: Jadå, de kan alltid höra, precis som jag. Egentligen behöver jag inte skrika men jag gör det ändå ibland för att det känns så skönt.

 

NIKLAS: Du är verkligen den underligaste typ jag träffat.

 

EULALIA: Men du.

 

NIKLAS: Ja vaddå?

 

EULALIA: Nu heter jag iallafall nåt!

 

* * *

 

Skiftande bilder av barnens umgänge under resten av dagen: vandrande längs stigarna i upphetsat samtal, klättrande över rösen och murar. Efter ett tag snappar vi upp något av vad de säger, men varje fråga/svar på olika ställen, i olika miljöer:

 

NIKLAS: Varför bor du inte med dina föräldrar?

 

EULALIA: Därför att vinden aldrig kan stanna. Om vinden stannar så dör den. Den måste fortsätta bort hela tiden även om den trivs på ett ställe. Om den inte gjorde det skulle den bli tvungen att virvla runt och runt tills den blev alldeles yr och tills folk blev trötta på den och flyttade sin väg.

 

NIKLAS: Vad har vinden med dina föräldrar att göra?

 

EULALIA: Vinden är min pappa.

 

NIKLAS: Din mamma då, var är hon?

 

EULALIA: Hon blåste bort ganska snart efter att hon fött mej.

 

NIKLAS: Är hon också vind?

 

EULALIA: Nä…

 

Hon sätter sej upp efter att ha legat på rygg med armarna under huvudet och blicken i det blå. Hon ser plötsligt lite ledsen ut, ungefär som när han frågade vad hon hette. Hon vrider på huvudet lite fram och tillbaks och plockar upp en liten sten från marken och låter den studsa upp och ner i handen.

 

EULALIA: Nä, min mamma är en doft av hav och solsken som ständigt dansar runt med min pappa utan att kunna slå sej ner.

 

Hon ger honom en snabb blick igen som för att se om han tror henne men nu är han så upptagen med att föreställa sej hennes föräldrar som susar runt i världens alla trädtoppar vid världens alla kuster att hon inte kan fånga hans blick.

 

EULALIA: Men ibland hälsar de på i förbifarten. Jag tror det i alla fall… Och skulle jag sakna dem alldeles väldiga så går jag bara ner till närmsta strand och vinkar!

 

* * *

 

Lite senare sitter de uppe vid lambgiftet på vallen. (Ett lambgift är ett litet hus av trä med långt tjockt gräs på taket som finns för att fåren ska ha nånstans att gå in och värma sej på vintern.) De lutar sej mot väggen på solsidan och tittar på en stor trut som seglar på vinden ovanför talltopparna.

 

EULALIA: Jag kan också flyga.

 

NIKLAS: Nu ljuger du.

 

EULALIA (fnissar): Ja, nu ljög jag.

 

Hon boxar honom lätt på axeln och tillägger:

 

EULALIA: Jag ville bara se om du kunde skilja på när jag ljuger och när jag inte gör det.

 

NIKLAS: Din pappa kanske är en vind och din mamma kanske är en doft av sol och hav, men du är iallafall en människa och såna kan inte flyga.

 

EULALIA: Du har rätt, men de kanske kan lära sej. Vet du, jag brukar drömma att jag springer nerför en grässlänt som blir brantare och brantare tills jag har så hög fart att fötterna inte hinner med. Och då ramlar jag framåt i luften – och flyger! Och i drömmen blir jag inte ens förvånad när jag seglar ut över dalen för att vara med mina föräldrar. Om man verkligen tror att man ska kunna lyfta så kan man det. Problemet är att när man är vaken så vet man att det inte går. Man får sitta kvar på backen och titta på fåglarna…men det är inte så dumt det heller!

 

NIKLAS: Nä…

 

De säger inget mer i denna scen, men en utzoomande kamera ser hur de sitter intill varandra lutade mot lambgiftet, tittande på fåglarna.

 

* * *

 

Exteriörer: vi ser Niklas och hans mormor på gården, han pumpar vatten och vattnar rabatterna runt det gamla stenhuset. Och vi ser dem cykla längs den öde landsvägen för att vattna även hennes föräldrars grav vid kyrkan ovanför viken. Vi ser fåglar som skvätter omkring i strandbrynet efter småkryp och annat gott medan Niklas och hans mormor sitter ett stycke upp. Och här hör vi också dialogen.

 

MORMOR: Han kunde verkligen flyga din morfar, ibland kom han svischande ner mot backen så att man trodde han skulle krascha innan han vände planet uppåt igen och försvann bland molnen med ett rungande skratt.

 

NIKLAS: Vad var det för plan?

 

MORMOR: Ja, i början var det ett sånt där gammalt biplan med dubbla vingpar och inget tak över förarkabinen. Han blev alldeles vild så fort han kom upp i luften – flög på sidan och uppochner och i långa loopar så att man var tvungen att gå inomhus och försöka tänka på nåt annat…

 

NIKLAS: Kan du också flyga, mormor?

 

MORMOR (ler finurligt): Hörrudu jag vet faktiskt inte, det var så länge sen jag försökte.

 

* * *

 

Interiör: Två gammaldags järnsängar i ett litet sovrum på övre våningen. Pojken Niklas ligger under tunga täcken i den ena sängen och tittar på elden som knastrar och piper i kakelugnen. Man kan höra hur vinden trycker mot rutorna i burspråket bakom gardinen. Mormodern sitter upp i sin säng och löser korsord. Kameran kan glida förbi henne först för att fokusera på pojken sen. Bilderna följer sedan Berättarens ord.

 

BERÄTTAREN: Jag tänkte på Eulalia ute i det omöblerade huset i skogen. Hur kom det sej att hon ville bo där? Hur länge tänkte hon göra det? Hade hon nånting att äta? Varför städade hon inte åtminstone? Var hade hon bott förut? Måste hon inte gå i skolan? Jag hade fortfarande så många frågor att ställa, och ändå var jag inte orolig för det var nåt med Eulalia som gjorde mej lugn.

Hon var inte rädd, hade hon sagt, eftersom hon klämt och tummat och killat så mycket på rädslan att den tröttnat på henne…

Jag flyttade mej ännu längre ner i sängen så att både hakan och näsan försvann under täcket, och funderade på om man verkligen kunde klämma och fingra bort en rädsla. Och jag blundade och kände värmen från kakelugnen komma smygande och lägga sej mot pannan. Jag var trött och hade svårt att hålla reda på tankarna, och plötsligt tyckte jag att jag såg Eulalia inne i huvudet! Hon stod rak i ryggen och höll händerna mot sidorna och det rufsiga håret slingrade sej över ansiktet med den lite sneda näsan. Hon såg småarg ut.

”Hallå där”, sa hon, ”dags att tryna in! Tänk inte ut en massa dumma frågor nu när det kunde räcka med ett par stycken…” Sen log hon brett och vinkade: ”Vi ses imorgon och då ska vi berätta en del saker för varann.”

Jag satte mej upp i sängen och blinkade och gnuggade mej i ögonen med knogarna och hon var borta. Allt jag kunde se var mina egna tankar som for fram och tillbaks och snodde in sej runt varann så att man inte kunde se vad de egentligen föreställde. Min mormor gav mej en blick och sa:

 

MORMOR: Har Jon Blund sandat för mycket?

 

* * *

 

Exteriör: Niklas kommer springande över gården tidigt om morgonen, och hoppar över grinden. Där blir han plötsligt stående när han ser Eulalia sitta lutad mot en tall, mitt i en skock får. Hon har satt upp håret i en hästsvans men kläderna är desamma som tidigare.

 

EULALIA: Är det dags att vakna nu? Jag har suttit här sen solen gick upp.

 

NIKLAS: Det här är jättetidigt för mej, jag brukar sova flera timmar till.

 

EULALIA: Jag vet, det är skönt att sova…men ibland kan jag vakna mitt i natten och undra varför jag ligger där när alla stjärnorna lyser och månen sjunger för full hals och ugglorna hoar takten i bakgrunden. Då är jag tvungen att klä på mej och gå ut.

 

NIKLAS: Gjorde du det i natt?

 

EULALIA: Ja… Jag tränade på att flyga hela dan igår och det gick så bra att jag inte kunde koppla av när det blev mörkt. Jag bara låg där och tänkte på hur gärna jag skulle vilja flyga ut i natten och känna den svala luften mot smalbenen. Säkert skulle jag ha träffat nån vind som kände min pappa och som visste var han och mamma höll hus.

 

NIKLAS: Vad säger du? Tränade du på att flyga?

 

EULALIA: Javisst! Hela dan!

 

NIKLAS: Och det gick bra?

 

EULALIA: Bra och bra… Jag kan inte styra än och vågar inte flyga särskilt högt, och dessutom kan jag inte bära på nånting för då blir jag alldeles för tung…

 

NIKLAS: Men du lämnar marken?

 

EULALIA: Visst förstår du! Är det inte fantastiskt?

 

Vi ser de två barnen promenera genom skogen ner mot stranden, gestikulerande, småhoppande.

 

BERÄTTAREN: Vi gick ner till stranden sen och Eulalia pratade på hela vägen om hur härligt det var att flyga. Hon sa att hon bara behövde lära sej att styra så att hon vågade sej upp ovanför trädtopparna där vindarna kunde få fatt i henne.

Jag visste som vanligt inte riktigt vad jag skulle säga. När jag frågade om jag fick titta på så sa hon att hon ville vänta tills hon blivit duktigare. Jag tänkte att det skulle bli det allra mest fantastiska jag sett. Och tänk om hon kunde lära mej…

 

NIKLAS: Eulalia, tror du att jag också kan lära mej att flyga?

 

Eulalia skuttar iväg ett par steg och synar hom ordentligt uppifrån och ner.

 

EULALIA: Jaa…det är jag helt säker på. Fast på ditt eget sätt förstås. Vi är väldigt olika du och jag så jag tror inte att jag kan lära dej.

 

NIKLAS (besviket): Nähä…

 

EULALIA: Tjura inte nu.

 

Hon kittlar honom under armarna så att han måste slå sej loss.

 

EULALIA: Det är klart att du kommer att lära dej flyga så småningom. Det enda som egentligen behövs är att du vill ordentligt, och att du aldrig slutar vilja.

 

NIKLAS: Men hur länge måste man vilja då?

 

EULALIA (funderande): Tja, det handlar nog mest om hur mycket.

 

NIKLAS: Men hur mycket måste man vilja då?

 

Hon stannar på stigen och tar honom i handen och stirrar honom stint i ögonen med sin näsa mot hans. Hennes röst är plötsligt allvarlig och lite hes:

 

EULALIA: Så mycket att man tappar andan när man tittar på molntussarna som seglar däruppe!

 

* * *

 

Exteriör: stenig långgrund strand, barnen hoppar mellan de större bumlingarna. Eulalia är som alltid barfota och Niklas har stoppat ner strumporna i skorna som han håller i ena handen. Ibland trampar han fel och dumpar ner i vattnet men det är väl också därför han tagit av sej skorna. Efter en stund klär Eulalia av sej och springer ut i vattnet, och han gör lite tveksamt detsamma. I nästa bild sitter de hopkurade och vindtorkar på varsin sten.

 

NIKLAS: Nå.

 

EULALIA: Vaddå nå?

 

NIKLAS: Du var inne i huvet på mej igår kväll när jag skulle sova, eller hur?

 

EULALIA: Jasså det…

 

NIKLAS: Vad har du där att göra?

 

EULALIA: Äh, jag tänkte bara kolla lite vad du funderade på. Och sen tyckte jag att det var så mycket dumheter så jag var tvungen att säga till.

 

NIKLAS: Det är inte snällt att lyssna på andra människors tankar.

 

EULALIA: Oroa dej inte, jag sållar bort sånt som inte angår mej.

 

NIKLAS: Men ändå…

 

EULALIA: Jag vet, jag är förfärlig!

 

Hon ställer sej upp och drar på sej kläderna och han gör detsamma. Sen sätter de sej igen och tittar ut över sundet. Långt där ute ligger en eka och drar nät, och ännu längre bort ser man färjan som ger sej av från ön. Solen börjar ligga på ordentligt.

 

* * *

 

Exteriör: barnen promenerar längs stranden i olika bilder. Landskapet blir allt kargare. Träden är krumblåsta, till slut är det bara martallar. Stranden består av klappersten. De sätter sej på varsin sten med en liten fyrholme i fonden.

 

NIKLAS: När det är lågvatten kan man vada över dit.

 

EULALIA: Snart kan jag flyga över.

 

Hon räcker ut tungan åt honom och han räcker ut sin åt henne. Sen flinar de bägge två.

 

NIKLAS: Var tror du att dina föräldrar är nu?

 

EULALIA: Ingen aning, och om jag visste det skulle det ju ändå snart inte stämma längre. De kanske slår i nån vimpel på Tahiti eller så piskar de upp vågor utanför Hebriderna. Om de inte röjer i nån vassrugg här i närheten…

 

NIKLAS: Är du ledsen för att de lämnat dej ensam?

 

EULALIA: Inte egentligen, för de hade inget val. Jag antar att det var meningen att jag också skulle bli en vind så att jag kunde blåsa omkring med dem, men så blev jag en liten människa. Nu måste jag själv lära mej sånt som vindar ska kunna, men det är ganska kul! Och så vet jag ju redan en massa saker som bara vindar borde veta…

 

NIKLAS: Vaddå för nåt?

 

EULALIA: Tja, hur man viner riktigt ruggigt till exempel – vill du höra?

 

NIKLAS: Ja!

 

Hon lutar sej bakåt och drar ett djupt andetag innan hon tjuter som den värsta orkan rakt ut i luften.

 

NIKLAS: Det är bra! Du kan sluta nu!

 

EULALIA: Jag kommer att bli en bra storm va?

 

NIKLAS: Ruggig.

 

Hon ser ut över havet med en nöjd och drömmande min och han ser på henne.

 

NIKLAS: Vad vet du mer som bara vindar vet?

 

EULALIA: Ja du, jag vet inte var jag ska börja… Jag vet hur man går in i huvudet på små pojkar som ska till att sova, och jag vet vad väderstrecken brukar göra när de träffas. Jag förstår vad månen säger, när den nu säger nåt, och eftersom jag aldrig är på väg nån särskild stans så kan jag aldrig gå vilse. Jag vet hur man gör vitt skum av blått vatten, och torrt damm av våt jord. Dessutom har jag så mycket vind inuti mej att jag kan hålla andan i en halvtimme!

 

NIKLAS (retfullt): Är det allt?

 

EULALIA: Nä, det är bara början. Men jag berättar inte mer för nu ska du få tala om saker för mej.

 

NIKLAS (lätt oroad) : Vad kan jag ha att tala om för dej?

 

EULALIA: Hmm, (blinkar med ena ögat), nåt ska vi nog komma på.

 

Hon flyttar sej lite på marken så att hon kommer att sitta mitt emot honom. De sitter med benen i kors bägge två med snuddande knäskålar. Han ser över axeln på henne hur en stor båt skär snett genom vattnet långt ute till havs och hon sträcker på halsen lite så att han ska se på henne istället, och frågar försiktigt:

 

EULALIA: Det här med mammor och pappor, vad har man dem till egentligen?

 

NIKLAS: Hur menar du?

 

EULALIA: Jo alltså, är det nåt speciellt jag behöver veta om jag skulle hitta min mamma och pappa? Vad gör man med dem, liksom? Vad är de bra för?

 

NIKLAS: Det vet du väl.

 

EULALIA: Nja, jag är inte säker. Det är klart att jag längtar efter dem, men jag vet inte riktigt varför. Tänk om de är jättetråkiga.

 

NIKLAS: Alla föräldrar är jättetråkiga, iallafall för det mesta. Men om det är bra föräldrar så vet de om det, och rätt som det är kommer de och killar en på magen och säger ”Kilimanjaro!’.

 

EULALIA: Ååh, det skulle jag tycka om… När jag tänker efter har jag nog alltid önskat mej nån som kan göra det.

 

NIKLAS: Det är ganska mysigt.

 

EULALIA: Du, snälla du, kan inte du killa mej på magen och säga ”Kilimanjaro!’?

 

NIKLAS: Kan jag väl göra.

 

Han killar henne tills hon trillar baklänges och kiknar. Sen slutar han och hon sätter sej upp igen, alldeles röd i ansiktet. Hon ser glad ut.

 

EULALIA: Jaha, det räcker nästan för att jag ska vilja träffa mina föräldrar, men säg nåt mer i alla fall. Vad är de bra till?

 

NIKLAS: Jo, de kan laga mat till en och köra en om man ska nånstans, och så…

 

EULALIA: Nej nej nej, jag menar inte sånt som vem som helst kan göra. Det måste ju finnas nåt speciellt som bara mammor och pappor kan.

 

NIKLAS: Jag vet inte riktigt.

 

EULALIA: Tänk efter.

 

Han ser sej omkring och funderar en stund. Hon betraktar honom nyfiket.

 

NIKLAS: Jag tror att mammor och pappor finns för att det alltid ska finnas nån som tycker om en. Det borde i alla fall vara så.

 

Eulalia ser häpen ut:

 

EULALIA: Nån som alltid tycker om en?

 

NIKLAS: Ja.

 

EULALIA: Det låter ju inte riktigt klokt.

 

* * *

 

Exteriör: barnen går längs med stranden igen. Han hittar en del fina vattenslipade pinnar och nån fossil. Han visar dem för henne men hon bara nickar och stannar i sina egna tankar. Hon ser butter ut med ansiktet rynkat och ögonbrynen i ett V, innan hon plötsligt är glad och retsam igen.

 

EULALIA: Dina föräldrar kan inte flyga.

 

Hon gör lång näsa och springer iväg upp mot skogen.

 

NIKLAS (springer efter) : Nä, men min morfar kunde.

 

EULALIA: Jag vet, jag tror han kände min morfar.

 

NIKLAS: Är det sant?

 

EULALIA: Nä.

 

Exteriör: De fäktar sej igenom ett snårigt skogsparti och kommer ut på en till synes ändlös hed med utspridda stenar och gamla murar och enstaka tallar och enbuskar. Långt i fjärran skymtar en bondgård. De kryper under ett rostigt stängsel och går en stund.

 

NIKLAS: Vet du var vi är?

 

EULALIA (tittar på honom som om hon först inte förstår vad han menar): Har jag inte sagt att jag aldrig kan gå vilse?

 

NIKLAS: Jo, men det är ju bara för att du aldrig ska nån särskild stans. Men jag måste snart hem.

 

EULALIA (ler med hela ansiktet): Du tänker väl inte börja grina va?

 

NIKLAS: Vad skulle jag göra det för? Jag vill bara inte att min mormor ska få för sej att jag kommit bort.

 

EULALIA: Förlåt, jag ska känna efter.”

 

Hon klättrar upp på en sten och ser sej omkring, och kliver ner sen igen.

 

EULALIA (kliar sej tvekande i huvudet): Jag tror att det är åt nåt av de här hållen…

 

NIKLAS: Det var ju en stor hjälp.

 

Han börjar gå över heden och hon lunkar efter. De går ganska länge på det viset, som i led, men sen kommer hon upp bredvid honom.

 

EULALIA: Vill du inte fråga mej om nånting annat? Du kan fråga precis vad du vill, jag tror jag vet nästan allt.

 

NIKLAS: Okej, det finns nåt som jag alltid funderat över.

 

EULALIA: Vart man tar vägen när man dör, menar du?

 

NIKLAS: Ja…

 

EULALIA: När man dör blir man till exempel en stjärna på himlen.

 

NIKLAS (besviket): Det tror jag att jag hört nån säga förut.

 

EULALIA: Då hörde du rätt.

 

NIKLAS: Men, är det nåt kul då? Då är det väl roligare att vara människa? Är det inte kallt där uppe?

 

EULALIA: Bara om natten, men då lyser man ju. Man blir varm av att lysa.

 

NIKLAS: Var är man på dan då?

 

EULALIA: Då vilar man, eller solar, eller påtar i sin trädgård.

 

NIKLAS: Har stjärnorna trädgårdar?

 

EULALIA: Det är klart.

 

NIKLAS: Hur kommer det sej att du vet sånthär som ingen annan vet?

 

EULALIA: Jag bara vet.

 

Han suckar och stannar och lägger handen på hennes axel.

 

NIKLAS: Och hur kommer det sej att första gången nånsin som jag går vilse här på ön så är det med dej?

 

EULALIA (stannar också, och lägger handen på hans axel): Det kanske är för att du ska lära dej nåt.

 

NIKLAS: Vad skulle det vara?

 

EULALIA: Tja…kanske att man egentligen alltid är ganska vilse, och att man missar en rätt mysig känsla om man inte låtsas om det.

 

Han skakar på huvudet och börjar gå igen.

 

NIKLAS: Eulalia, du är knäpp!

 

* * *

 

Exteriör: Barnen kommer fram till en torr lerväg i kanten av heden. Den sträcker sej uppför en backe in i skogen.

 

NIKLAS: Nu vet jag var vi är! Här har jag cyklat massor med gånger!

 

EULALIA (lite retfullt): Känns det bättre nu?

 

NIKLAS: Jag tycker inte om att inte veta var jag är.

 

EULALIA: Jag har förstått det.

 

NIKLAS: Jag tror det gäller för de flesta människor.

 

EULALIA: Ja, jag är ju bara en tjej till hälften gjord av vind och väder…men jag tycker ändå det verkar knasigt. Om jag alltid visste var jag var och vart jag var på väg så tror jag att jag bara skulle sätta mej ner och skrika tills nån tog hand om mej och flyttade mej till ett ställe jag inte kände igen. Men som tur är kan jag ”gå vilse” själv, än så länge.

 

Han tittar på henne en lång stund och funderar.

 

NIKLAS: Nån gång ska jag prova, Eulalia. Sen, när jag blir lite större.

 

Exteriör: Det börjar växa gräs på den torra leran och stigen klättrar från det öppna fältet in i skogen. I fonden ses en stenmur med en trägrind rakt över vägen. Vid sidan av vägen öppnar sej en sluttande äng. Gräset har fått växa högt och mjukt och interfolieras av blåklockor och blåeld.

 

EULALIA: Jag tror att jag ska stanna här ett tag och träna.

 

NIKLAS (efter nån fundersam sekund och en därpå följande insikt): Ska du flyga? Nu? Får jag titta?

 

EULALIA: Nä, jag tror inte jag kan om nån tittar på. Jag måste vara ensam med räddheten om jag ska få den att sova.

 

NIKLAS: Åkej, jag måste nog ändå hem nu. Jag börjar bli hungrig. Lycka till!

 

Eulalia vinkar och springer iväg uppför kullen och han ropar efter henne:

 

NIKLAS: Är det säkert att du inte vill följa med och äta nåt?

 

EULALIA (stannar och vänder sej om): Vindflickor blir inte hungriga så ofta men tack i alla fall. Om träningen går bra så kanske jag kommer och flyger förbi ditt sovrumsfönster ikväll.

 

NIKLAS: Gör inte det, Eulalia, min mormor kan bli så rädd att hon aldrig vågar titta ut genom ett fönster igen.

 

EULALIA (flinar): Jag tror din mormor förstår sej på flygfän bättre än du anar. Gå hem nu!

 

Och han går. I slutet av backen klättrar han över grinden och sen springer han.

 

* * *

 

Interiör: Pojken och hans mormor äter soppa vid ett stort bord i matsalen där döda släktingar tittar på dem från sina sepiagula fotografier på väggarna.

I nästa bild lyssnar de på radio (P1) och spelar kort.

 

NIKLAS: Mormor, har du nån gång gått vilse här på ön?

 

MORMOR (tänker efter lite men bara lite): En enda gång och det var inte ens så länge sen. Jag var ute och gick i skogen och tänkte på nånting och plötsligt visste jag inte var jag var. Jag bara gick och gick utan att känna igen mej, och sen fick jag syn på ett hus bortanför en väldig äng. Jag trodde inte att jag sett vare sej huset eller ängen förut och det kändes väldigt otäckt eftersom jag sprungit omkring här i nästan sjutti somrar. Men jag klättrade över en gärdsgård och gick över ängen och när jag kom fram till huset såg jag att det var Ohlssons, våran närmaste granne!

 

NIKLAS: Det är ju bara ett par hundra meter härifrån.

 

MORMOR: Visst förstår du, men jag har nog inte sett det huset från baksidan sen jag var liten flicka och brukade leka att jag var en föräldralös vind som susade omkring uppe på åsen där. Hur som helst, när jag väl förstod var jag var så kunde jag inte låta bli att skratta. Och jag tänkte att det var tur ändå att jag gick vilse så att jag kunde få skratta så gott sen. Dessutom var det ganska spännande.

 

NIKLAS: Vad sa du?

 

MORMOR: Vilket då?

 

NIKLAS: Vad sa du att du brukade leka när du var liten?

 

MORMOR: Att jag var en vind menar du? Jo, jag lekte att jag var en vind fångad inuti en liten flicka. Och för att kunna flyga iväg och leta reda på mina föräldrar som förstås också var vindar så var jag tvungen att lära mej flyga. Det kunde jag hålla på med en hel sommar.

 

Pojken ser på sin mormor och känner hur han blir alldeles yr när han försöker föreställa sej hur hon sett ut som liten, innan hon växte upp och la på hullet, och innan håret blivit grått. Jag blev yr eftersom det han ser framför sej är Eulalia. Detta kan kanske illustreras med växlande bilder på Mormor och Eulalia.

 

MORMOR: Hur är det med dej?

 

NIKLAS: Jag tror jag måste gå och lägga mej nu.

 

Interiör: mörker i sovrummet. Mormor snarkar, pojken Niklas ligger vaken, vrider och vänder sej. En syrenkvist knackar och rispar mot rutan i vinden utanför. Kameran kan röra sej långsamt mellan detaljerna medan Berättaren berättar.

 

BERÄTTAREN: Jag sov inte mycket den natten men låg länge och lyssnade på min mormor som snarkade på andra sidan rummet, och på en syrenkvist som knackade mot rutan ibland. Jag hade alla möjliga tankar.

Kunde det vara så, tänkte jag, att min mormor och Eulalia kände varann fast ingen av dem sagt nåt? Försökte de skoja med mej, eller var det bara en slump att min mormor lekte att hon var Eulalia sextio eller sjutti år innan Eulalia ens fanns? Kunde det finnas två stycken av samma människa – en som var åtta eller nio år och en som var uppåt åtti? Fanns det nån annan förklaring?

Jag kunde inte få nån ordning på nånting, men till slut gick i alla fall yrseln över och jag kände bara hur mycket jag tyckte om min mormor för att hon lekt att hon var en vindflicka när hon var liten. Och jag hoppades verkligen att Eulalia skulle lära sej att flyga, så att hon en dag fick träffa sin mamma och sin pappa igen.

 

* * *

 

Exteriör: Bilderna följer Berättarens fortsatta berättelse.

 

BERÄTTAREN: Jag kunde inte hitta henne nästa dag, fast jag gick omkring ute vid ödehuset i ett par timmar på morgonen och nästan lika länge efter lunch. Dörren till huset var stängd och det låg en fårtacka med två lamm och vilade i skuggan bakom trappan. Jag ville inte störa dem så jag bultade på de förspikade fönstren och sen satt jag på en sten vid det raserade huset på andra sidan vägen men hon dök aldrig upp. Jag kunde inte ens höra vinden vina.

Istället tillbringade jag kvällen hemma på gården – klättrade upp på logen där bonden tagit hand om sitt hö så att jag kunde träna boxning där uppe med en gammal soffkudde som jag hängt i ett rep runt en av tvärbjälkarna i taket. Sen stod jag uppe vid grinden och lekte med den nötta läderkulan. Ibland kunde jag hålla den i luften i en kvart eller i tjugo minuter, men nu gick det inget vidare – förmodligen eftersom jag inte kunde låta bli att snegla ut i hagen efter Eulalia.

När det blev mörkt gick jag in och satt med mormor framför den sprakande elden i kakelugnen. Vi spelade Kina-schack och hon vann hela tiden. Jag tittade i smyg på hennes lite sneda näsa och den vita locken som hela tiden föll ner över ena ögat så att hon fick pilla tillbaks den bakom örat med handen.

Den natten var jag så trött att jag faktiskt somnade ganska fort. Sen drömde jag om när mormor var liten och sprang omkring uppe på åsen ute i skogen och lekte att hon var en vind som fångats i en flicka. Hon svischade och tjöt med armarna utfällda som vingar när hon sprang mellan tallarna utför backen för att ta fart. Sen snubblade hon och föll, och flög flera meter. När hon landade stukade hon näsan mot marken och tillochmed framtänderna fick sej en elak törn.

När jag vaknade och satte mej upp med ett ryck var det fortfarande svart i rummet, och jag var alldeles svettig. Jag vek undan de tunga täckena och satte fötterna mot de kalla golvbrädorna. Jag satt så tills jag började frysa, då tassade jag genom mörkret och kröp ner hos min mormor som jag inte gjort på flera år. Sen låg jag bakom ryggen på henne och hörde hur hon snarkade, och hur husbockarna knaprade i väggen.

 

* * *

 

Exteriör: se Berättarens inledning till scenen.

 

BERÄTTAREN: Jag hittade inte Eulalia nästa dag heller. Det dröjde faktiskt nästan en vecka innan vi sågs, och då var det bara för att hon plötsligt dök upp på gården. Solen höll på att gå ner över tallskogen bortanför grinden och jag stod och högg ved utanför vedboden. Jag kände mej ensam och lite övergiven och behövde göra nånting för att inte fundera för mycket över tjejer som lekte att de visste alla möjliga märkligheter bara för att rätt som det var försvinna utan ett sus. Då tittade hon fram ur buskaget framför mej.

 

NIKLAS (tappar nästan yxan av förvåningen): Hej…

 

EULALIA: Du, du är för liten för att hugga ved.

 

NIKLAS: Ja, det skulle min pappa också säga.

 

EULALIA (skrattar): Jag vet det, men det går bra va?

 

NIKLAS: Än så länge har jag fingrarna kvar. Men var har du varit, Eulalia? Jag har tittat efter dej varenda dag.

 

EULALIA: Inte tillräckligt noga, kanske.

 

NIKLAS: Jag vet inte, hur noga måste man titta efter dej?

 

EULALIA: Ja, det räcker i alla fall inte med en snabbglutt mellan brädorna för fönstren. Och inte räcker det att snurra runt en stund vid huset som om jag inte hade annat för mej än att hänga där. Om man vill se Eulalia måste man titta tills det gör ont i ögonen, tills ögonen nästan vill gråta för att de inget ser… Och numera får man nog böja nacken ordentligt bakåt.

 

Hon flinar så lyckligt att öronen rör sej igen och han sätter yxan i huggkubben och tar ett steg mot henne.

 

NIKLAS: Menar du vad jag tror att du menar?

 

EULALIA (byter flinet mot en bekymrad min): Tja, jag vet visserligen hur man kommer in i huvudet på små pojkar, men jag kan inte höra precis allt de tänker – särskilt inte när jag måste lyssna på vad de säger samtidigt.

 

NIKLAS: Men, har du lärt dej att styra? Det var det jag menade – kan du flyga nu?

 

EULALIA: Vet du vad, vi ska gå nu. Kom!

 

Hon kliver ut ur buskaget och tar honom i handen och drar iväg utåt hagen. Han hinner inte ens sätta yxan i kubben utan slänger den i gräset istället.

 

Exteriör: de går längs stigen genom skogen. Hon går ett halvt steg framför och liksom drar honom med sej.

 

NIKLAS: Eulalia, jag måste snart gå och lägga mej.

 

EULALIA: Är du trött?

 

NIKLAS: Nja, inte direkt, men min mormor…

 

EULALIA: Oroa dej inte, hon vet att du är i goda händer.

 

I en serie bilder ser vi dem ta sej förbi de gamla ödehusen, över murar och under tallruskor, förbi halvsovande gäng av utegångsfår. Han ser föurndrad på henne när hon kliver rakt fram över kvistar och stenar med sina barfötter. Han ser sej också förundrad omkring i det välbekanta landskapet som natten förvandlat. Han ser dock allteftersom alldeles lugn ut.

Hon bökar iväg in mellan enarna och han bökar efter. Sen går de längs med åsen bort till den gamla vikingagraven där hon slår sej ner på marken intill en stor stenbumling i ena änden.

 

EULALIA: Du känner väl till det här stället?

 

NIKLAS (sätter sej bredvid henne): Ja.

 

EULALIA: Men du har aldrig riktigt varit här, eller har du det?

 

NIKLAS: Jag är inte säker…

 

Eulalia drar upp benen i skräddarställning och ser sej omkring. Inte för att man kan se så mycket – månen är liten och smal och sprider inte mycket ljus, och solen har hunnit försvinna helt och hållet. Det vi ser med barnen när de tittar ut över heden nedanför åsen är bara svaga konturer av högresta buskar och gamla torra träd.

Men Eulalia viker nacken bakåt och tittar mot stjärnorna som tänds en efter en.

 

EULALIA: Jag kanske har fel men jag tror inte att man riktigt varit på ett ställe om man inte varit där tillsammans med stjärnorna… Titta, där är de allihop, alla de som bodde här före oss men som vart nöjda med det till slut och blev stjärnor istället!

 

Vi anar hur Eulalia ler när hon låter blicken vandra över himlavalvet.

 

EULALIA: Har du försökt att se hela himlen nån gång, det går inte, hur man än tittar blir man aldrig riktigt klar!

 

NIKLAS: Jag har inte tänkt på det.

 

EULALIA: Det borde du göra, gör det nu!

 

Han lutar baksidan av huvudet mot stenen och låter sej bländas. Vi ser stjärnhimlen gunga och gnistra

 

NIKLAS: Och varje stjärna har en egen trädgård?

 

EULALIA: Ja, alla har åtminstone en egen täppa. Det är inte säkert att man får nån särskilt stor trädgård när man dör men en eller annan solros och några penséer kan man alltid få plats med.

 

NIKLAS: Ja.

 

Barnen sitter åter tysta. När Eulalia väl säger nånting igen så vär det med en både sorgsen och tuff röst som går väl med skogens sus och rymdens tystnad. Hon tar hans hand.

 

EULALIA (pekar med den andra handen strax ovanför skogsbrynet): Titta, ser du den lilla svaga stjärnan alldeles vid sidan av den stora och starka där ovanför den högsta tallen?

 

NIKLAS (tvekande): Ja.

 

EULALIA: Den heter Jörgen och var en vind tills för bara ett par dar sedan.

 

Han skrattar men hon tar inte illa upp.

 

EULALIA: Skratta du, för så är det i alla fall. Jag kände honom, jag flög med honom, det var jag som gav honom ett namn när han blev avundsjuk på mitt. Som tack lärde han mej att göra piruetter i luften.

 

Niklas tar blicken från Jörgen och tittar på Eulalia istället.

 

EULALIA: Men sen i förrgår när vi varit ute över sundet och virvlat runt i flera timmar så kände han sej lite svag så vi återvände till land. Där gjorde han en sista piruett för mej och sa att det nog var dags att hitta sin plats på himlen nu, och så la han sej ner på marken och var borta.

 

NIKLAS: Det är ju sorgligt.

 

EULALIA: Nä, det är det det inte är. Jörgen var gammal och hade varit runt hela Jorden och de flesta av hans kompisar var redan stjärnor sen länge. De hade tingat en plats åt honom också, med en stor trädgård med ett päronträd i. Sorgligare kan det ju bli, eller hur?

 

NIKLAS: Jo…

 

De ser åter ut över landskapet i tystnad.

 

EULALIA: Och nu ska jag berätta en saga för dej. Sitter du bekvämt?

 

NIKLAS: Sådär.

 

EULALIA: Du kan lägga huvudet i mitt knä om du vill, så ser du stjärnorna bättre också.

 

Han lägger sej ner på rygg, med huvudet mot Eulalias ben, och sen började hon berätta.

 

EULALIA: Det här är inte nånting jag vet säkert, det är bara en saga som jag hörde en vind viska i skogen en dag när jag var ännu mindre än jag är idag, och som jag berättar för mej själv ibland när jag känner mej ledsen. Inatt tror jag att jag behöver berätta den för dej.

 

NIKLAS: Jag är inte ledsen.

 

EULALIA: Nä, men du kommer strax att bli. Jag ska nämligen resa härifrån, och sen ses vi nog inte mer.

 

NIKLAS: Va…

 

EULALIA: Jo, jag sa det att jag ska strax resa härifrån och det är inte så troligt att vi träffas nån mer gång.

 

NIKLAS: Men varför det? Vart ska du?

 

EULALIA: Om jag visste det skulle jag ju inte behöva resa. Om du bara låter mej berätta sagan. Som jag sa så är det inte jag som hittat på den och jag vet inte om den är sann men jag tycker att det känns så. Lyssna så får du se.

Det var en gång en skog som växte på en ö som låg mitt i ett hav. Det var ingen särskilt stor skog och det var ingen särskilt mörk skog heller. Ön var förresten ganska liten den också och inte ens havet var sådär värst enormt. Det enda som var alldeles jättelikt var himlen som välvde sej som en kupa över alltihop – blå eller gråaktig om dagen, och svart som sot om natten.

Inne i skogen bodde en liten märklig tjej alldeles ensam i ett gammalt ödehus. Hon var inte helt säker på hur hon hamnat där, men ibland när hon kände sej ledsen kunde hon tänka att hon kanske bara var nånting som nån annan hittat på…

 

NIKLAS: Nån annan?

 

EULALIA: Ja, ibland kunde hon få för sej att hon bara var en fantasi i nån annans huvud, men att hon blivit trött på det och brutit sej ut för så länge sen att hon glömt bort det. Hur kunde det annars komma sej att hon aldrig blev äldre, och att hon inte behövde äta nånting?

 

NIKLAS: Blev hon aldrig äldre?

 

EULALIA: Nä, hon var alltid åtta år, hur många somrar och vintrar som än gick.

 

NIKLAS: Och hon behövde inte äta?

 

EULALIA: Nä. Ibland åt hon förstås nånting ändå, men bara för att det var gott eller för att ha nåt att göra. Men nu måste jag fortsätta.

 

NIKLAS: Okej, fortsätt!

 

EULALIA: Hon hade förstås inga föräldrar för om hon haft det så skulle hon ju inte ha bott ensam. Hennes mamma och pappa hade varit tvungna att lämna henne strax efter att hon blivit född, och hon hade inte sett dem sen dess. Hon visste inte ens hur de såg ut, bara att hennes pappa var en mäktig våg som rullade runt på havet och att hennes mamma var ett stilla kluckande av vatten…

 

NIKLAS: Så de var inte en vind och en doft då?

 

EULALIA (låter nästan arg): Nää, det är ju mina föräldrar!

 

NIKLAS: Förlåt.

 

EULALIA: Är det nåt annat du vill fråga med en gång så att du slipper avbryta mej nåt mer?

 

NIKLAS: Ja, finns det nån pojke med i den här sagan?

 

EULALIA: Det får du se, nu fortsätter jag.

 

NIKLAS: Gör det.

 

EULALIA: Jo, alltså, hon bodde där och hade det ganska bra. Ibland när hon var ute och gick så kom hon vilse och var tvungen att bo nån annanstans ett tag tills hon kom rätt igen. Men det gjorde ju inget eftersom det inte fanns nån som kunde bli orolig. Hon traskade runt i skogen och över hedarna och längs stränderna, och hon lärde känna alla som bodde där.

 

NIKLAS: Bodde det fler i skogen?

 

EULALIA: Det är klart. Där fanns får och ekorrar och en hare, där fanns tre igelkottar och en del mygg och miljontals med myror. Längs stränderna bodde kluckanden och i träden bodde knakanden, och på vinden i hennes hus fanns ett otäckt tassande ljud som hon kunde prata med om nätterna. Till exempel.

 

NIKLAS: Jag förstår, fortsätt.

 

EULALIA: Hursomhelst, en dag om sommaren träffade hon en pojke i skogen. Han bodde med sin farmor i ett hus alldeles utanför skogen…

 

NIKLAS: Mormor.

 

EULALIA: Nä, farmor! Kan du vara tyst nu så jag blir klar innan solen går upp! Pojken bodde alltså med sin farmor just utanför skogen och var en snäll men kanske lite skrajsen kille. De blev snabbt jättegoda vänner, trots att han var väldigt nyfiken av sej och trots att han alltid avbröt henne när hon försökte berätta sagor för honom…

 

NIKLAS: Håll dej till sagan.

 

EULALIA: Okej. Pojken fick flickan att känna sej lite mindre ensam och lite mera modig, men hon längtade fortfarande efter sina föräldrar och därför började hon bygga en segelbåt. Om kvällarna när pojken var hemma hos sin farmor så fällde flickan träd som hon barkade av och sågade upp i långa och korta brädor. Sen snickrade hon ihop det hela till en liten vacker jolle. Till segel använde hon en dröm som hon haft över och inte visste vad hon skulle göra med.

 

NIKLAS: En dröm? Som segel?

 

EULALIA (glatt): Javisst, glöm inte att det här är en saga.

 

NIKLAS: Javisst ja.

 

EULALIA: Och så en vacker dag var båten klar och riggad och hon var färdig att ge sej av ut på havet för att leta efter sin pappa och sin mamma.

 

NIKLAS: Men pojken då?

 

EULALIA: Jag skulle just komma till det.

 

Hon gör ett litet uppehåll och vrider på huvudet som om hon försöker hitta orden där ute i mörkret, och sen suckar hon.

 

EULALIA: Problemet var att hon blev så ledsen när hon tänkte på att hon kanske aldrig skulle träffa pojken igen. Ett tag visste hon inte om hon alls borde ge sej av, men samtidigt var det nånting som drog i henne så att hon till slut förstod att hon inte hade något val. Det var havet som kluckade och svallade i henne och hon var tvungen att lyssna. När hon låg på golvet i det gamla huset om natten kunde hon höra hur vågorna bröt inuti huvudet, och när hon gick i skogen om dagen kunde hon känna hur den salta sjön stänkte i ansiktet! Förstår du? Det var hennes öde att hissa segel, och hur mycket hon än skulle komma att sakna pojken så visste hon att hon skulle sakna vindarna och vågdalarna ute på oceanen ännu mer om hon stannade i skogen…

 

NIKLAS (med en klump i halsen): Dessutom, så skulle pojken snart bli tvungen att lämna ön i alla fall, för att åka hem till sin mamma och sin pappa, så de skulle ändå inte ses förrän nästa sommar.

 

EULALIA: Dessutom det.

 

Hon tittar ner på honom och han tittar tillbaks men det är så mörkt att de återgår till att titta på stjärnorna istället. Månskäran har flyttat sej en bit upp över skogen.

 

EULALIA: Så, en dag gick flickan ner till stranden där hon hade lagt sin båt, och hon satte sej på en sten och frågade den första våg som slog upp över fötterna på henne: ”Hallå där våg, måste man vara nära varandra för att vara vänner?” Och vågen som var en gammal och väldigt erfaren våg som rullat över alla de sju haven sa: ”Var har du fått det ifrån, flicka? En vänskap är nånting man tar med sej vart det än bär, och som aldrig kan försvinna – åtminstone inte om den var på riktigt. Den bara växer av att man rör sej och ser sej omkring och lär sej saker och till slut sköter den sej nästan helt själv.” Och flickan sa: ”Jag tror jag förstår.’”

 

Eulalia tystnar.

 

NIKLAS: Det är nog mer än jag gör.

 

EULALIA (skrattar lite uppgivet): Så var det i alla fall med sagan.

 

NIKLAS: Var det allt?

 

EULALIA: Ja, nästan. Det fanns visst en gammal vikingagrav med också men den var inte viktig för berättelsen, bara för sej själv.

 

Pojken ser lite dämpad ut och ser omkring sej i dunklet, fäster blicken nånstans och talar nästan frånvarande.

 

NIKLAS: Stjärnvind…

 

EULALIA: Vaddå?

 

NIKLAS: Du skulle kunna heta Stjärnvind i efternamn, är inte det ganska fint?

 

Eulalia tappar liksom andan och stelnar till och ser lite oroligt på henne.

 

EULALIA (viskande långsamt): Stjärnvind… Det är ju det jag heter ju! Jag känner det i hela kroppen! Åå vad du är otroligt snäll!

 

NIKLAS: Det var väl inte så mycket…

 

EULALIA: Eulalia Stjärnvind, det är ju hur mycket som helst! Du, om du inte redan hade haft ett namn så skulle jag hittat på ett till dej också, det vet du va?

 

NIKLAS: Såklart.

 

EULALIA: Nu känner jag mej mycket mera beredd att ge mej av. Ett vackert efternamn var allt jag saknade ju.

 

NIKLAS: Är det redan dags?

 

EULALIA: Inte riktigt. Vi kan sitta en stund till.

 

Det är riktigt mörkt nu, mitt i natten. Stjärnorna gnistrar. Pojken Niklas kämpar mot sömnen med grus i ögonen.

 

NIKLAS: Eulalia.

 

EULALIA: Vaddå?

 

NIKLAS: Är du säker på att min mormor inte blir orolig?

 

EULALIA: Helt säker.

 

Han slumrar till lite, och Eulalia gnolar, och sjunger mjukt och långsamt medan kameran rör sej bort, upp, undan.

 

EULALIA:

Jag är Eulalia av luft och vindpiskad sjö,

jag är doften av gräs på en enslig ö.

Jag är ett ljus som studsar mot molnen i natten,

jag är det som gör att du håller i hatten.

Jag är mjuk och mäktig som en väldig fäll,

och liten och stark som en smällkaramell.

Jag är ett skratt och tystnaden runtomkring,

jag är en hel massa saker och ingenting.

Jag är varken eller och både och,

och har varken propeller eller ytterrock!

Ibland måste jag skrika allt jag kan för att tystna,

ibland måste jag sätta mej i vinden och lyssna.

Oftast vet jag inte vad det är jag hör,

men är det som det bör är det vindarnas kör!

Och det sjunger i ögat och kittlar i håret

och skrattar i magen och rycker i låret!

Jag seglar med molnen och dyker i regnet,

jag bräker sagor med fåren i hägnet.

Jag är hickan som barn kan få när de ramlar,

jag är stenar och kottar som barnen samlar.

Jag dansar om natten med stjärnor och månar,

jag klappar takten vid stranden när havet dånar.

Jag vet saker som bara Eulalior vet,

jag är som en enda hemlighet!

Jag tror jag är en dröm och en underström.

Jag hittar alltid hem men vet inte till vem.

Jag är rösterna i tall och i lind,

jag är Eulalia av väder och vind…

 

Exteriör: Gryning på samma plats. Pojken ligger ensam på sidan och sover, vaknar långsamt. Får kliver omkring i morgondimmorna i dalgången nedanför. Han reser sej upp och borstar av sej, lommar hemåt med händerna i shortsfickorna. Skogen är öde, mysteriet borta.

När han kommer hem till huset står dörren på glänt och han går in och klär av sej i hallen. Sen smyger han uppför trappan och in i sovrummet där han huttrande kryper ner i den kalla sängen.

 

BERÄTTAREN: Det tog tio minuter innan jag slutade skaka, men sen kunde jag till och med känna mej lite glad.

Jag tänkte på Eulalia som flög iväg ut över havet i morgonljuset, med den blå skjortan fladdrande i vinden. När jag tänkte på henne såg hon sådär söt och illmarig ut som hon gjorde ibland när hon ville retas, med de blonda lockarna slingrande över kinderna. Jag var plötsligt helt säker på att hon skulle komma att hitta sin mamma och sin pappa.

Sen tyckte jag det var lika bra att somna igen så jag gjorde det, trots att min mormor som alltid brukade snarka så att det skallrade i de immiga rutorna var alldeles tyst och stilla.

 

* * *

 

Exteriör: Gården från ovan, vi ser pojken med sin fotboll och i andra göromål, och föräldrarna i sina.

 

BERÄTTAREN: Och sen gick det en massa år, som det brukar göra om man vänder ryggen till. Jag blev äldre ett år i taget och åkte visserligen aldrig till ön med min mormor igen, men med mina föräldrar. De första somrarna efter sommaren med Eulalia sprang jag raka vägen ut till huset i skogen för att titta efter henne, men eftersom hon aldrig var där så gav jag väl upp sen.

Hon hade sagt den där sista natten att jag nästan säkert skulle komma att glömma bort henne när jag blev större, eller också skulle jag få för mej att hon var nånting jag hittat på själv bara för att jag var liten och ensam på ön med min mormor. Och det var väl så det blev. Minnet av henne förbleknade, och jag fick så mycket annat att tänka på. Jag tror inte att jag tänkte på Eulalia på nästan tio år.

 

Interiör: Sliten ungkarlslägenhet, söndersuttna möbler, sjuttitals stereobänk med strödda skivor på golvet. Pojken som nu är i sena tonåren sitter vid en rykande tekopp bakom fördragna gardiner och skriver sporadiskt i ett kollegieblock.

 

BERÄTTAREN: Då hade jag flyttat hemifrån och bodde ensam i en gammal ödekåk som låg för sej själv nere vid kanalen i min hemstad. På sätt och vis kan man säga att jag inte heller hade några föräldrar längre, bara en liten mus som bodde i en skokartong, och en snurrig katt som brukade kissa i sängen mest för att retas.

 

Exteriör: Den unge mannen på en parkbänk just intill en svart blänkande kanal om natten. Bilderna följer Berättaren.

 

BERÄTTAREN: Jag hade inget arbete och sov inte mycket, om om nätterna kunde jag sitta på en parkbänk vid vattnet alldeles utanför huset och titta på stjärnorna som speglade sej i den blanka ytan.

Det var då jag för första gången sen jag var liten tänkte på Eulalia igen, och på sagan hon berättade den där ljumma sommarnatten vid vikingagraven i skogen, då när hon bestämt sej för att fara bort. Vad var det hon sagt om den där flickan?

”Det var havet som kluckade och svallade i henne så att hon måste lyssna. När hon låg i det gamla huset om natten kunde hon höra hur vågorna svallade inne i huvudet, och i skogen om dagen kände hon hur den salta sjön stänkte henne i ansiktet”…

Och jag skrattade plötsligt för mej själv och lyfte blicken mot himlen som glittrade ovanför berget på andra sidan vattnet, och det var nästan så att jag kunde se Eulalia komma seglande där genom natten under Jörgens och mormors och alla andras stjärnor, med armarna utbredda som vingar och skjortande virvlande runt de bleka benen. Det var förstås bara nånting jag inbillade mej, men det gjorde mej ändå så hisnande glad och med ens visste jag precis vad jag ville göra med mitt liv.

Jag skulle också lära mej att flyga, och jag skulle leta reda på Eulalia!

 

* * *

 

Exteriör/interiör: Kameran zoomar under Berättarens berättande långsamt in ett hyreshus i en större stad. Stadsljud i bakgrunden. Allteftersom urskiljer vi en medelålders man vid en dator innanför ett öppet fönster. Vi förstår att det är Berättaren som skriver vad vi samtidigt hör honom berätta. Infällda scener kan illustrera det sista av berättelsen. I den allra sista bilden ser vi Berättaren spara sitt dokument och stänga av datorn. Kameran zoomar närmare de drömmande ögonen.

 

BERÄTTAREN: Idag är jag jättegammal och har varit till så många platser och träffat så många människor att minnena knappt får plats i huvudet på mej, men Eulalia har jag ännu inte hittat. Jag har förstås träffat en del flickor som påmint om henne, och nån gång trodde jag till och med att det var hon, men de hade andra namn och förstod inte vad jag menade när jag började prata om penséer och päronträd i himlen.

Några gånger har jag tyckt att hon slagit sej ner bredvid mej när jag suttit om natten och tittat på stjärnorna. Då har jag nästan känt hur hon lagt sin lilla hand i min och pekat med den andra mot en eller annan märkvärdighet där uppe, men varje gång jag vridit på huvudet för att se på henne så har hon försvunnit.

Så var det en gång på ett gammalt rostigt skepp som rullade fram över Medelhavet mellan Grekland och Israel. Så var det en annan gång högst uppe på Taffelberget i södra Afrika, när jag satt mej ner i natten för att lyssna på cikadorna. Så var det också den gången jag klättrat upp på en kulle på en ö utanför Kina långt borta i Asien för att se hur byns alla ljus och backens alla lysmaskar tindrade ikapp med Vintergatan i mörkret.

Men tänk att jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket, för jag vet att Eulalia finns, och Eulalia vet att jag finns, och vi tänker på varann, och blir glada av varann. Och även om jag fortfarande måste sätta mej i ett flygplan innan jag kan lätta från marken, så vågar jag åtminstone gå vilse mest hela tiden.

Så därför måste nog berättelsen sluta här, även om ingenting annat gör det. Jag vet helt enkelt inte vart hon tog vägen, eller om hon nånsin hittade sina föräldrar. Kanske svischar de omkring tillsammans under palmerna på nån liten trevlig söderhavsatoll, eller kanske inte.

Kanske gömmer hon sej nånstans här i närheten, rädd för att skrämma mej om hon visar sej – jag är ju vuxen nu och de flesta vuxna är så lättskrämda. Kanske har hon träffat nån annan liten kille eller tjej som hon kan prata med om havet och vindarna och stjärnornas trädgårdar.

Kanske är hon till och med hemma hos dej, är hon det?

Hälsa i så fall från mej!