Filmmanus söker filmare I

Filmmanus på min roman ”Fallens dagar” (Vulkan 2008):

Fallens dagar

”The greatest terror a child can have is that he is not loved, and rejection is the hell he fears. I think everyone in the world to a large or small extent has felt rejection. And with rejection comes anger, and with anger some kind of crime in revenge for the rejection, and with the crime guilt – and there is the story of mankind.” –John Steinbeck, ”East of Eden”

 

Prolog

 

Interiör: en liten röd lampa glöder på avstånd i ett i övrigt mörklagt men dovt brummande pannrum. Kameran rör sej långsamt närmare, varmed detaljer successivt frigör sej ur mörkret: skruvar och reglage och mätare. Kameran sänker sej utmed fronten av pannan och stöter på en blond kalufs, och allteftersom: tinningen, örat, armarna som figuren håller kopplade framför ögonen där han sitter lutad mot pannan med knäna uppdragna mot bröstet, de skitiga jeansbenen, barfötterna. Varefter kameran fortsätter ut i mörkret igen. Ingen musik under denna scen.

 

* * *

 

Exteriör bakom filmtexterna (möjligen till tonerna av Iggy Pops ”Lust for life”): flytande nedåtvänd kropp lösgör sej långsamt ur extrem närbild så att man stegvis anar vad det är och i vilken miljö. Vattnet är svart med långsamma virvlar. Kroppen roterar kanske långsamt, samtidigt som den driver in mot stranden. Äldre par promenerar längs stranden på avstånd, i bakgrunden.

 

* * *

 

Exteriör: Högstadieskola (Lyrfågelskolan) i utkanten av Trollhättan. Försommar. Det ringer ut och elever strömmar ner mot cykelställen. Frank gränslar i farten och ger sej av längs gatan. Kameran följer honom hemåt längs de ganska öde gatorna med små egnahem och väderbitna hyreshus, alltmedan berättaren berättar.

 

BERÄTTAREN (Frank som medelålders, till ljudet av tangentbordsknatter): Det är nu inte alldeles lätt att veta var man ska börja en sån här historia. Trots att jag väntat så länge, trots att jag samlat mej och försökt smälta allt som hände den där sommaren i så många år så har jag ännu inte hittat nån riktigt självklar ingång. Vet hur det slutade bara, åtminstone för en del av oss, men resten är och förblir kanske en enda röra av motstridiga eller i största allmänhet svårbestämda känslor som inte går att få nån vidare ordning på. En enda gegga av sorg och saknad och varma minnen, av svek och förlåtelse och förvåning och en sorts stillsam panik som dröjer sej kvar genom decennierna.

Hursomhelst, det finns ju ingen annan som idag kan eller för den delen nånsin kunnat berätta historien, i den mån det alltså överhuvudtaget är en sammanhängande historia.

Dock gäller det nog att smyga sej in i det hela, måste till att börja med lägga fokus lite vid sidan av. Tror att det kanske är så det fungerar – man kan inte tvinga fram en berättelse mer än man kan fösa ihop två blyga barn och säga till dem att leka. Man måste låtsas ägna sej åt nåt annat, och ge dem tillfälle att själva närma sej varandra.

Kan alltså börja nästan närsomhelst i upprinnelsen till den där sommaren, varför inte i mitten av maj. Pollen och nymornade ögon och all sanden som inte sopats upp från gatorna än men som knastrade under cykeldäcken me så många oartikulerade löften om den annalkande ljuva blomstertid…

 

* * *

 

Exteriör: trevånings hyreshus, Frank parkerar cykeln i stället och går in i trappan.

 

Interiör: en trång hall belamrad av skor och jackor. Frank knyter skorna. Han mor – stor och rosig men trött – står och diskar men viker ut huvudet runt dörrposten från köket.

 

FRANKS MAMMA: Kan dunte komma hem litte tidiare idag, Frank, det är så sällan vi är tesammans alle tre nuförtin. Köpte hem läsk och salta pinnar, och lökchips. Tror det är en film med Humphrey Bogart också, och Baretta är det la hursomhelst.”

 

FRANK: Morsan…

 

FRANKS MAMMA: Jaja, åkej. Det va la dumt, glöm det! Ha`t så roligt allefall, och glöm inte var du bor…

 

Huvudet försvinner bakom dörrposten igen och Frank reser sej och tittar under ett par sekunder mot platsen där det befunnit sej. Sen öppnar han ytterdörren samtidigt som han hakar ner catalinajackan från en krok under hatthyllan.

 

FRANK (ropar): Vet inte när jag kommer, vi får se. Ni behövernte spara nåt i allefall!

 

Dörren stängs mot kameran.

 

* * *

 

Exteriör: ännu ett trevånings hyreshus, Frank går in.

 

Interiör: köket hemma hos Martin. Martins pappa (stor, varmt burdus, med en arm amputerad nedanför armbågen) säger till Martins lillasyster Siri (13 år, tuff men tystlåten) att maka på sej så att Frank får plats längst ut i kökssoffan. Martins mamma reser sej för att hämta en tallrik till.

 

FRANK: Tack Sonja men det behövs inte, har preciss käkat.

 

Martins mamma stannar i steget och ser för ett ögonblick lite vilsen ut innan hon finner sej.

 

MARTINS MAMMA: Men kaffe da? Jag sätter på en panna!

 

MARTINS PAPPA (under lugg, och med lite potatissprut när han pratar): Hur är det med far din då? Harnte sett han på ett tag nu.

 

FRANK: Fast ni går la olika skift eller?

 

MARTINS PAPPA: Har du rätt i förstås. Skarp kille du.

 

Martins pappa vänder sej till Martins mamma i det han pekar på Frank med gaffeln.

 

MARTINS PAPPA: Riktigt skarp och det har han alltid vari, man får ännu passa sej så man inte skär sej.

 

MARTIN: Lägg av nu då, farsan.

 

MARTINS PAPPA: Bara han mår bra så.

 

FRANK: Jadå. (Till Siri:) Och här var det bara femmer i år igen såklart?

 

SIRI (utan att titta upp): Är rätt säker på att den där jäkla samhällskunskapsvikarien fått för sej å sänka mej men annars ser det väl bra ut. Slöjden räknas junte.

 

FRANK: Nä, slöjden räknas ju aldrig…

 

SIRI: Nämen allvarligt, jag harnte tänkt å bli vare sej sömmerska eller snickare.

 

FRANK: Nä, och för min del har jante tänkt å bli vare sej matematiker eller präst eller geograf eller tysk eller engelsman!

 

Martins pappa frustar till så att det återigen sprutar potatis.

 

MARTINS PAPPA: Va sa jag, Sonja, skarp kille den där!

 

Siri ler besvärat rakt ner i bordet. Martin reser sej just som hans mamma kommer med kaffet så han sätter sej igen.

 

MARTIN (till Frank): Slunga i dej javan nu da så det händer nåt!

 

Frank och Martins pappa stirrar tillsammans uttryckslöst ut Martin som rodnar och erkänner:

 

MARTIN: Okej okej, det är från Dante eller Tvärsan var det väl… Vaffan att man inte kan få utveckla sitt språk litte utan å bli hånad!

 

* * *

 

Exteriör: trottoar i utkanten av stan, småhus och häckar, knappt nån trafik. Eva står lutad mot ett kopplingsskåp, Helena står strax intill. Frank och Martin närmar sej på cykel. Martin och Helena börjar simultant att famla efter cigaretter. Tjejerna säger ”Hej” samtidigt.

 

MARTIN: Har ni vari här länge?

 

HELENA: Ett tag.

 

EVA: Det är junte som att vi alltid står här…

 

MARTIN: Åffan, det trodde jag nästan.

 

HELENA: Nä, ibland hoppar vi faktiskt upp och sätter oss en stund.

 

Frank försöker se cool ut, men undviker ögonkontakt fast han intalat sej att inte göra det. Det är särskilt Eva han inte klarar av att se i ögonen.

 

FRANK (till Helena): Har du en tagg över. Frank hadente vett å bjuda.

 

Helena skrattar och får upp det halvfulla paketet och slår ut en som hon placerar i munnen på Frank.

 

MARTIN: Ska ni med bort te Träffen då?

 

HELENA: Det är ingen idé, han säljernte längre. Om du inte har ett riktigt bra leg förstås.

 

MARTIN: Vaddå, jag vill bara ha en fransk Nougat…

 

De fyra ungdomarna sätter sej i rörelse och släntrar bortåt gatan. Martin sitter på pakethållaren och sparkar sej framåt med fötterna i asfalten. Frank leder sin cykel lite bakom de andra, för att få en chans att titta ostört på Eva.

 

EVA (till Martin): Har du börja fundera nåt på vilken linje du ska välja än da?

 

MARTIN: Nä, fast jag har ju ett år te på mej.

 

EVA: Aa.

 

MARTIN: Men det blir la teknisk, om jag kommer in.

 

EVA: Gör du la.

 

MARTIN: Va vet du om det?

 

EVA: Nä, ingenting… Har bara fått för mej du är en sån som ordnar betygen.

 

HELENA (puttar till Eva så att hon tar ett halvt snedsteg in i buskagen vid sidan av trottoaren): Ska du säga! Evas sammanlagda betyg är alltid jämnt delbara med fem.

 

FRANK: Å dina då?

 

HELENA: Mina? Vi kan la nöja oss med å konstatera att dom är delbara…

 

Framme vid den lilla närburiken rullar Martin upp cykeln i cykelstället. Frank som utgår ifrån att tjejerna också ska gå in lutar sej tillrätta mot ramen på sin fars gamla Monark.

 

MARTIN: Är det nån mer som ska ha nåt?

 

Tjejerna skakar på huvudena och Frank blir så kvar utanför i en plötslig pinsam tystnad han inte kan hantera. Förstulna blickar, harklingar och påstått likgiltiga huvudkrafsningar. Sen börjar Helena fnissa, medan Eva muttrande försöker tysta henne. Frank känner som en feber.

 

HELENA (rycker upp sej): Vi ska la gå hem i allefall.

 

FRANK: Ja?

 

HELENA: Har lovat morsan å sy ett par braller.

 

FRANK: Braller.

 

HELENA: Aa, hon är rätt taskig på å sy.

 

FRANK: Jaha, visste jag inte…

 

Frank rodnar av sin egen idiotkommentar.

 

HELENA: Nä. (Hon tittar på honom under nån sekund innan hon brister ut i skratt igen.) Fast hur skulle du kunna göra det…

 

Även Eva kluckar lite nu, och Frank känner hur krampen släpper.

 

FRANK: Ska ni på Skutte da?

 

HELENA: Det är klart.

 

EVA: Aa.

 

Och just här möter Frank Evas blick för första gången, och håller tillochmed kvar den i nån sekund.

 

FRANK: Ses vi la där da om inte förr då.

 

EVA: Ja.

 

HELENA: Javisst.

 

Tjejerna rör sej ner mot trottoaren, och vänder sej halvt om i farten och vinkar till. Och Frank möter med ett brett leende bägges blickar.

 

FRANK: Hälsa morsan.

 

HELENA: Ja. Och hälsa Martin.

 

* * *

 

Exteriör: Frank och Martin sitter på en berghäll i nivå med de omgivande hustaken. Enstaka tallar.

 

MARTIN (stirrar ut över taken): Sa hon det – hälsa Martin?

 

FRANK: Ja.

 

MARTIN: Fast man tycker änna hon kunne väntat en halvminut te och sagt det själv.

 

FRANK: Men det blev sådär spänt vet du, tror det va därför. Hon hon kom junte på nåt bättre än att hon måste hem och sy braller te sin morsa.

 

De skrattar bägge två, och Martin lutar sej bakåt med bägge händerna mot berget.

 

MARTIN: Men vaddå spänt, klarar dunte två brudar i ett par minuter?

 

FRANK (ler och sänker garden): Det är Eva, hon är för mycket. Är tammefante säker på jag skulle kunna svara om hon fråga vad jag hette…

 

MARTIN: Är det så illa?

 

FRANK: Precis så illa är det.

 

Martin betraktar deltagande Frank ett par sekunder innan han vänder näsan mot skymningen igen. Och de bara sitter ett tag medan mörkret rullar in. Sen reser de sej och avlägsnar sej hasande nerför den tallbarrsbeströdda branten mot gatan.

 

MARTIN: Vi får försöka skaffa en Kir te skutte då, annars går det junte. Ska snacka med morsan.

 

FRANK: Tror du hon gör det då? Jag menar öl är ju en sak…

 

MARTIN: Tror det ordnar sej om jag förklarar läget.

 

Martin flinar, och snärtar till Frank med en stingande vänster på överarmen.

 

* * *

 

Interiör: hallen hemma hos Frank. Hans mamma håller kaffekoppen åt honom medan han huar sej och knyter skorna. Han har försovit sej.

 

FRANKS MAMMA: Vad är det de ska ha dej till idag da, en lördag?

 

FRANK: Vet faktiskt inte, måste förbi redaktionen först och kolla. Men det är väl nåt föredrag eller nån knattematch eller nåt.

 

FRANKS MAMMA: Tror du? Det har du la aldrig skrevi om förut.

 

FRANK: Har jag la. Kommer du inte ihåg när den där spionjägarn från Stockholm var här och prata på ingenjörsklubben. Och finalen i Sportlovscupen.

 

FRANKS MAMMA: Just det ja.

 

Martin knyter färdigt och reser sej, och tar hand om det sista i koppen.

 

FRANKS MAMMA: Men du hinner hem te lunch allefall?

 

FRANK: Kante lova. Men det vore la märkligt annars.

 

* * *

 

Interiör: Gammal ruffig lokaltidningsredaktion. Ganska lugnt, en teleprinter står och matar för sej själv inne i en garderob. Kameran söker genom rummen mot de talande – Frank och den hårrufsiga glasögonprydde medelålders redaktionschefen Lenell.

 

REDAKTÖR LENELL: Aa, hunnutställning på Folkets park, det är la Dreverklubben tror jag. Lasse kommer ut och slår några plåtar också men du klarar dej ju själv. Snacka med nån litte i största allmänhet sådär, det behövernte bli nån längre grej. Fast glöm inte namnen på klassvinnara, både hunn och husse. Eller matte då.

 

Frank lägger sitt ringblock mot låret för att anteckna instruktionerna.

 

Exteriör: Folkets park, drevrar leds omkring längs gångarna, svansar viftar i förmiddagssolen. Frank ser sej fascinerad omkring, han har inte varit inne i folkparken tidigare. Man ser honom tala med en äldre dam, och sedan med tidningens fotograf.

 

FRANK: Glöm inte å ta namnen på dom du fotar, både hunn och ägare.

 

Fotografen ler överseende och klappar Frank på axeln. Vi ser Frank skrivandes i sitt block medan vinnarna presenteras i bakgrunden.

I nästa bild skakar han ner på cykeln över kullerstenen, in under järnvägsviadukten.

 

Interiör: redaktionen. Frank har lånat ett av de enorma gamla skrivborden – en röra av papper och tobakssmulor och ihoptorkade kafferingar, tidningar och gem och halvtuggade tändstickor. Skitiga och belamrade fönster. Stolen knarrar under Frank medan han skriver på den jättelika skrivmaskinen.

När han är klar drar han papperet ur valsen och ger sej ut i labyrinterna att leta efter Lenell, redaktionschefen. Han tittar in genom glasrutan till det övergivna chefredaktörsgrytet, viker skallen som hastigast runt dörrposten till det lilla pentryt, och till teleprinterskrubben, och toaletten. Fortsätter ut genom dörren och sviktar uppför trätrappan till sätteriet, en slags fönsterlös halvvärld som också står tom. Han öppnar dörren till det lilla rummet med de gamla läggen men eftersom ljuset är släckt så stänger han igen. Rör sej längre upp och in längs irrgångarna, golvbädorna suckar och gnäller. Och här kommer Lenell sättande genom dunklet från tryckeriet. Frank håller fram sitt papper.

 

REDAKTÖR LENELL (i farten): Jag får ta det där sen. Dom har hittat den där tysken nere ve slussara nu, och han verkarnte ha drunkna. Alldeles sönnerhackad med kniv sa dom på polisradion.

 

* * *

 

Exteriör: porten till huset där Frank bor. Han kommer ut och lyfter loss cykeln ur stället, gränslar och trampar iväg längs gatan. Kameran följer Frank igenom en ganska trafiktom korsning och vidare uppför en backe till en avsides belägen telefonkiosk där han ställer cykeln och rotar fram mynten. (Musikförslag under denna scen: ”The things we do for love” med 10 cc.)

 

Interiör: telefonkiosk. Frank pausar efter de första tre siffrorna och lägger handen över luren innan han låter fingerskivan ticka in de två sista. Nervositeten är uppenbar och plågsam att skåda. Frank förmår inte hålla andan men väser orytmiskt, och svettas. Kronan ramlar ner och linjen öppnas

 

EVAS PAPPA: Ja, Enokson.

 

FRANK (särar lite på fingrarna över mikrofonen): Ja, hej. Är Eva hemma?

 

EVAS PAPPA: Ee, jo. Vänta litte då.

 

I bakgrunden anar vi hur Evas pappa säger till Evas lillebror som vidarebefordrar meddelandet.

 

EVAS LILLEBROR: Öö, syrran, telefon!

 

Varpå luren dunsar ner i telefonbordet. Stegen som närmar sej, och den växande rösten längre bort i korridoren.

 

EVA: Vem va det?

 

EVAS LILLEBROR: Hur ska jag veta det?

 

Och det nästan svartnar för ögonen på Frank när han hör hur luren lyfts upp, och han föreställer sej hur den pressas mot hennes öra där alldeles intill de bångstyriga nackfjunen under hennes som alltid lite slarvigt uppsatta hår. Och han måste luta sej mot sidan av telefonkiosken när hennes nyfikna läppar och den snälla glada tungan tillsammans formar orden rakt in i hans öra.

 

EVA: Ja, det är Eva…

 

Frank pressar krampaktigt handflatan mot mikrofonen.

 

EVA: Hallå? Hallå, men säg nåt då… (Till nån annan:) Det är ingen där ju.

 

Och Frank ger sej, långsamt. Lyfter luren mot klykan och häktar i den, men ser till att inte släppa greppet om mikrofonen innan han registrerat det spröda tickande som signalerar bruten linje. Han ryggar upp dörren och vacklar ut i soldiset, stapplar bort en bit och sätter sej tungt och lyckligt på marken. Lutar sej bakåt. Känner hur det ljuva giftet vandrar runt i blodomloppet.

 

* * *

 

Exteriör: Frank och Martin cyklar utan stress genom ett slitet industriområde, över smalspår, runt en silo, in på en grässtig längs kanalen. Vid en träkonstruktion som sticker ut i vattnet som en C-formad brygga lägger de cyklarna i gräset och drar loss handdukarna från pakethållarna med varsin smårostig smäll.

 

MARTIN: Måste la änna va svinkallt fortfarande.

 

FRANK: Börjante fischla nu.

 

Killarna klär av sej på bryggan och Frank gör ett någorlunda tjusigt svanhopp ner i vattnet, varpå Martin inte har så stort val, detvillsäga han gör detsamma. Dock stannar de inte länge i det kalla vattnet. Istället sitter de ganska omgående uppklättrade och invirade i handdukarna, lutade mot träräcket, och ser hur järnvägsbron en bit längre ner tungt svänger runt för att släppa förbi det buckliga polska eller ryska fartyg som just stånkar förbi dem.

 

MARTIN: Fy fan å sluta sådär, ensam och punkterad och dumpad i vattnet som en påse soper bara…

 

FRANK: Tysken menar du?

 

MARTIN: Aa, eller vad han nu var.

 

FRANK: Turk från början tror jag.

 

MARTIN: Aa, namnet lät inte så tyskt va.

 

FRANK: Invandrare, fast han hade bott länge i Darmstadt eller var det va. Va ju tysk medborgare sen länge. Hade visst barn i bägge lännera.

 

MARTIN: Aa, det är rätt mycket turkar som jobbar i Västtyskland vad jag fattat.

 

FRANK: Änna lite som med finnara i Trollhättan.

 

MARTIN: Aa. Fast vad gjorde han här då?

 

FRANK: Hans syrra bor på Hovslagaregatan, Krongårn du vet.

 

MARTIN: Åffan. Hur ska la hon må nu da.

 

FRANK: Kan man kanske föreställa sej. Hon fattar ingenting tydlien, brorsan tog en promenad och försvann och tre dar senare flyter han upp i Åkers sjö…

 

MARTIN: Aa. I bitar…

 

Det taktfasta mullret från båten växer in över dem och de avvaktar och vilar på orden.

 

MARTIN: Fast man vet junte va han gjort heller, han kanske förtjäna det.

 

FRANK: Är la aldrig nån som förtjänar å hackas ihjäl.

 

MARTIN: Men du fattar vad jag menar.

 

FRANK: Aa, jo.

 

Frank begrundar tanken lite grand

 

MARTIN: Tror det kan bli svårt å ta han, faktiskt. Tänk om det bara va nån galning som ville prova nya kniven på vemsomhelst, hur ska man få fatt i en sån om han håller sej tyst och undan?

 

FRANK: Eller hon”. Varför utgår man allti från att mördare är män?

 

MARTIN (tvivlande): Eeh, för att det statistiskt sett så gott som alltid är män?

 

FRANK: Man får ju ändå vänta och se, men nä – varenda jävla gång är det gärningsmän man letar efter fast dente finns varken signalement eller ens vittnen.

 

MARTIN: Skriv en insändare.

 

Martin ler nöjd med sin kommentar och tar stöd mot Franks axel för att resa sej upp.

 

MARTIN: Va junte så dumt det här, inte efteråt allefall. Skönt å ha premiären avklarad på ett tidigt stadium.

 

FRANK: Visst är det.

 

Frank reser sej också, varpå de hoppar runt på barfötterna ett tag och kommer i kläderna.

 

MARTIN: Säkert du inte ska med då? Vi har litte nya tiningar, och Lungan köpte tillochmed kaffe igår…

 

FRANK: Nä, jag hoppar över det. Eller så kommer jag senare.

 

MARTIN: Gör som du vill, jag måste iochförsej hem till Olof först och hämtan stärkare. Vart tar du vägen?

 

FRANK: Sticker ner till slussara och kikar litte var dom drog upp han, vad det nu kan ge. Känner jag måste röra på mej.

 

MARTIN (svänger runt cykeln hundraåtti grader på stigen och gränslar med ett flin): Kejda, Tintin – go get her!

 

Frank cyklar söderut längs Trollhätte kanal, under järnvägsbron.

 

FRANK (muttrande): Nu snackar ju iochförsej Tintin franska. Eller flamländska? (Sjungande:) Love hurts… (Grimaserar och byter lite forcerat låt i det han ställer sej på tramporna och ökar farten:) Let it roll, down the highway…

 

Franks sjungande övergår i BTO:s originalversion och kameran zoomar ut och ser honom svischa på avstånd längs vattnet ned förbi Villa Elfhög och Älvhögsborg och vidare ut förbi det stenlagda Kanaltorget, sömnigt och öde som alltid. Han fortsätter den likaledes folktomma Strandgatan bort förbi den faluröda Odd Fellowskåken uppe på sin bergsknalle och gamla Hamnkontoret mot Klaffbron. Man ser hur det rör sej av enstaka barnvagnsskyfflare ute på Spekön på andra sidan och hur några kanotister kånkar upp sina flytetyg mot klubbhuset bakom fiket. Han klarar sej med knapp nöd undan en broöppning och rullar vidare ner mot kyrkan just där urberget spricker upp på allvar och den hisnande utsikten över den gamla fallfåran suger ögonen åt sej. Sen är han redan inne bland Vattenfalls anläggningar, det liksom sprakar och spänner i luften av elektricitet när han tar sej under ledningarna och vidare in i granskogen igen förbi Västergärdet. Och just vid backen ner mot slussområdet ser vi med honom de blåvita polisavspärrningarna ett stycke ner längs stigen runt Åkers sjö.

Den yttre avspärrningen verkar dock mest hänga kvar för att man missat att ta bort den, det är i alla fall det intryck vi får – plastbanden sackar betänkligt. Frank lyfter på bandet och går ner mot bryggan, där det dock inte finns mycket att se – ingenting faktiskt, Frank ser sej lite besviket omkring.

Den stilla sjön, och slussportarna som långsamt sluter sej längst ner i söder. Den jättelika kranen borta på andra sidan, och aningen av NoHAB-verkstäderna strax intill. Farleden tom på trafik. En moped hörs i bakgrunden och när Frank efter en stund rör sej upp mot stigen och cykeln igen sitter Reine där på sitt märkliga hemplockade fordon.

 

REINE: Verkar som fallen fått konkurrens om turistera.

 

FRANK: Aa, fast jag tror nog både fallen och Kopparklinten ska klara den här utmaningen.

 

REINE: Mmm…

 

FRANK: Och för övrigt är det la tveksamt om det vågar sej hit fler turister…

 

REINE (efter flera sekunder): Nä det är klart, här är ju änna livsfarligt å gå med kamera på magen.

 

FRANK (sparkar upp fotstödet): Du skante hemåt så man kan hänka en bit?

 

REINE (kisande över buffalostyret): Kom iochförsej preciss men det va la som sagt inte möe å se här.

 

Reine kickar igång och svänger runt hundraåtti grader i ett enda grussprut, och är uppe på asfalten sen. Frank trampar ikapp och häktar fast högerhanden på Reines vänstra axel och så rullar de ner förbi Kanalmuseet och slusskiosken.

 

FRANK (ropar genom motorljudet): Herregu, måste va sex sju år sen vi sågs.

 

Reine svarar inte.

 

* * *

 

Interiör: redaktionen. Frank kommer in från trappan. Lenell ser stressad ut och Frank stör honom inte men sätter sej hos kåsören Bitten istället men hon låter sej inte heller störas. Ett par bullriga killar från Expressens lokalredaktion får Frank att avvika nästan omgående; han tar trapporna ner

 

Exteriör: Frank rullar hemåt genom de sömniga hyreshuskvarteren runt Tingvalla och Götalunden.

 

Interiör: köket hemma hos Frank, hans mamma står och stryker och hans pappa sitter bakom en hög med lakan och skjortor och läser tidningen.

 

FRANKS MAMMA: Har du hört nåt mer da?

 

FRANK: Vaddå om?

 

FRANKS MAMMA: Morde förstås, det verkar ju änna helt obegripligt. En turk som knappt kännern själ i stan, på tillfälligt besök hos sin syster bara…

 

FRANKS PAPPA (muttrande): Tysk.

 

FRANKS MAMMA: Verkar junte handla om rån heller, han hade ju plånboken kvar även om dente var möe i`n.

 

FRANKS PAPPA: Hat. Det var ju ett besinningslöst hackande.

 

FRANKS MAMMA: Aa hu ja. (Hon ruskar på sej och byter ämne:) Vi har redan ätit men sätt på ugnen igen om du är hungrig, maten står i kylen.

 

FRANK: Tror jag tarn macka bara faktiskt. (Han böjer sej och halar ut brödburken ur skåpet under bänken.) Och nä, jag harnte hört nåt.

 

* * *

 

Exteriör: Flygbild som tar avstamp vid kanalen för att svepa över centrum och vidare ut i ytterområdena där den så småningom hittar och zommar in Frank och Martin som promenerar längs en cykelväg ut genom ett skogsparti. Under tiden berättar berättaren.

 

BERÄTTAREN: Och det var verkligen inte mycket som nånsin kom fram om det så kallade Kanalmordet. Inga spår, inga vittnen, inga strandfynd, inga teorier troligare än andra. Efter en vecka visste man fortfarande varken var mordet begåtts eller varifrån kroppen dumpats i vattnet, och något vapen hade förstås inte heller påträffats. Man kunde inte ens förklara vad mannen haft för ärende till kanalen, om han nu inte bara promenerade och såg sej omkring i största allmänhet. Det var ju också möjligt att han transporterats livlös dit. Det man visste var i stort sett vem han var och varför han vistats i staden, men i den informationen fanns ingenting som spred ljus över hans hädangång. Man hade också kunnat konstatera ganska exakt när och av vad han avlidit, men det hjälpte inte heller mycket i jakten på förövaren. Spaningsläget var som man brukar säga hopplöst.

Återstod teorierna, detvillsäga gissningsarbetet inom och utanför polishuset. Populärast var tveklöst ”det rasistiska motivet”, vilket onekligen skulle förklarat hur mannen kunnat tas av daga i en stad där han i princip saknade alla kontakter. En del företrädare för rasistteorin verkade också mena att själva våldsamheten i dådet pekade mot den sorts galenskap som ofta går hand i hand med överdriven etnocentricitet, samtidigt som det faktum att Trollhättan efter Södertälje var Sveriges invandrartätaste stad pekade i rakt motsatt riktning. Vare sej svart hår eller mörkt skinn väckte ju något uppseende på Trollhättans gator och även om segregationen var i princip densamma som på andra ställen så förelåg ännu så länge inga motsättningar att tala om. De riktigt stora flyktingvågorna hade inte sköljt in än och arbetskraftsinvandringen provocerade ju inte dårarna på samma sett – inte så länge det faktiskt fanns platser åt alla.

Andra glada långskott kunde handla om familjefejd trots allt, eller satanism eller om nån slags politisk uppgörelse med tillhörande polisiär mörkläggning, men till sist så var det ingen som hade mer än kreativitet och fantasi eller ”magkänsla” att stötta sitt förslag med. Alltmedan nyfikenheten sakta men säkert klingade av och den misslyckade förundersökningen övergick från att vara föremål för frustration till att helt enkelt vara föremål för hån och gyckel i omklädningsrummen på Stallbacka och på pizzeriorna och kinakrogarna runtom i stan. Tills knappt nån i staden brydde sej om vare sej brott eller utredning längre.

Och livet gick vidare, för oss andra.

 

MARTIN: Ska det ske ikväll då, änna lite svårt å fatta!

 

Martin tar en klunk ur Kirflaskan innan han nödtorftigt snurrar på kapsylen ett par varv och lämnar över den till Frank.

 

FRANK: Det är rätt, bygg upp en positiv bild, blås liv i självförtroenet…

 

Frank skruvar av korken igen och tar en så pass rejäl klunk som han känner sej säker på att inte behöva hulka upp igen. Sväljer koncentrerat.

 

MARTIN: Ja, jag vet. (Rynkar pannan lite grand, och sänker rösten.) Man skante ropa hejsan och det men jag tycker ännå det känns som vi är på plats liksom, alltså på samma plats – det är nåt i Helenas ögon som att det bara är en tidsfråga.

 

FRANK: Önskar jag kunne säga desamma.

 

De hoppar upp och sätter sej på varsin lågt hängande gren i ett träd i en dunge intill cykelvägen.

 

MARTIN: Eva är blygare än Helena bara, det är hela problemet – precis som du är blygare än jag. (Ler med ögonkontakt för att inte riskera nåt missförstånd, och sträcker sej efter flaskan igen.)

 

FRANK (nickar långsamt och instämmande, och räcker över flaskan): Fast hur ska det då gå till, om ingen av oss klarar av å börja?

 

MARTIN: Just vad jag sa till morsan, kärleken slår rot där den vill men ibland är faktiskt en halva småäckligt körsbärsvin precis vad som krävs för att den också ska blomma! (Dricker och langar återigen tillbaks flaskan.)

 

FRANK: Och var har du läst det nu då…

 

MARTIN: Kanske borde börja skriva texter till våra låtar eller?

 

FRANK: Vete fan, Martin. Vete faktiskt fan.

 

En liten tant med ännu mindre hund nosande längs cykelvägen på andra sidan den skira grönskan, och en Zündapp som skriker förbi så att hon får hålla åt sej djuren och kliva ut i gräset för säkerhets skull. Nybyggda radhus på ängen i fonden, knähöga häckar och gräsmattor som inte tagit sej än och nyinflyttingarna som gräver och påtar med diskhandskar och ogräshackor eller klättrar omkring på lättmetallstegar i skymningen och justerar teveantennerna. Det avlägsna pressandet av högtryckstvätt på nån garageinfart.

 

MARTIN: Inte utan att det börjar pirra lite här med, om vi nu ska va ärlia. Och det är la det som är vitsen med drickat, eller en av dom allefall.

 

FRANK: Skönt å höra.

 

Frank håller upp flaskan mot den vikande solen över villataken i väster och konstaterar att de redan gjort av med hälften, och känner hur det börjar röra sej inuti. Han tappar nästan balansen och måste rädda sej med ett hastigt grepp om midjan på Martin, som i sin tur hugger tag i trädstammen. Varpå Frank får hicka och hoppar ner på marken och lutar sej framåt för att hålla andan och svälja. Vi ser härifrån scenen genom Franks ögon, glidande och gungande, och hör Martin som genom ett lock.

 

MARTIN: Det där funkar allri. Du får vänta tills det avtagi litte, sen kan man börja svälja. Om man inte har ljumme vatten men det har vi junte. (Hoppar ner från trädet han också.) Kom igen så drar vi resten på vägen, sånte effekten går ur.

 

Killarna drar sej ut mot cykelvägen, alternerande med flaskan.

 

MARTIN: Ha, nu börjar det änna spritta litte i bena också! Va la annars det jag oroa mej mest för – det där jäkla dansannet som ska te.

 

Martin skuttar iväg i några Gene Kelly-aktiga sidsteg och tar en lyktstolpe i armvecket och svänger runt ganska tjusigt med flaskan i den andra utsträckta handen. Pudeltanten betraktar dem misstänksamt uppifrån backen men det har hon inte mycket för:

 

MARTIN (ropande): Får jag lov min skrynkliga!

 

Tanten viftar till förgrummat innan hon riktar uppmärksamheten åt annat håll.

 

FRANK: Får jag flaskan, jag vill också dansa!

 

* * *

 

Exteriör: Skymning utanför en gympasal. Fulla cykelställ, en del parkerade mopeder. Sorlande elever men inte så många – de flesta har redan gått in. Musiken slår ut med det bultande färgade ljuset via de höga fönstren ovanför omklädningsrummen. Inga bekanta ansikten syns till.

 

Interiör: Frank står på toaletten och dricker vatten ur en pappershandduk. Ser sej rödögt och uttryckslöst i spegeln. Fipplar upp en Juicy Fruit och stoppar in i munnen.

 

MARTIN (genom dörren): Vi ses i vimle da!

 

FRANK: Aa. Visst.

 

I nästa scen träder Frank ensam in i gymnastiksalen och det snurrande stötande röda och blå och gröna ljuset från spotlights upphissade i bommarna eller fastsurrade i ribbstolarna, och musiken från högtalare balanserade med spännremmar och hopprep uppe vid takfönstren – där är tillochmed en spegelboll som kastar sina glada färgfläckar över allting.

Den sjunkande skalan i introt till Magnus Ugglas ”Varning på stan” och hela golvet är i rörelse, hoppar och böljar och häver sej och innan han vet ordet av är Frank indragen i kaoset av ett par tjejer från hans klass, och till hans förvåning känns det alldeles riktigt – han har inte ens nån mask att kasta men bara ler och rycker igång i nåt som åtminstone under omständigheterna borde kunna gälla för dans. Han känner hur han växer, och bryr sej snart nog inte ens om att försöka hålla koll på hur benen och armarna rör sej.

Varpå benen och armarna förstås tar över, han känner hur de liksom dansar omkring med honom. Det är upp och ner och framåt och bakåt och några snabba sidsteg och han törnar in i någon och studsar tillbaks igen, och hämtar andan några sekunder under det lugna partiet (”Kom kom kom vi drar hem till mej…”) och gör en omstart sen och hela salen gör detsamma ända tills Bryan Ferry tar över och han är redan svettig och drar sej ut ur det värsta tumultet för att försöka lokalisera Eva.

Och där fortsätter miraklet – hennes vinkande hand i luften och hennes fötter som sätter kurs emot honom. Han hinner knappt hämta andan innan hon står framför honom, lite röd kanske men leende och samlad med snälla ögon och det är så bra att han inte hinner bli nervös när hon tar honom om axlarna och häver sej upp på tå.

 

EVA: Du dansar ju bra.

 

FRANK: Och nu vill du också ha en omgång?

 

EVA (skrattar och liksom niger): Aa tack.

 

In i den virvlande sprattlande kalabaliken igen, men de håller sej lite i utkanten ändå. Och hans nya jag ser henne i ögonen och hon tittar tillbaks, och tillsammans skrattar de ljudlöst i larmet åt något de inte vet vad det är. Varpå livet slevar på en klick grädde till.

    Umberto Tozzi: Ti amo, un solda, ti amo, in aria… Hela havet stillnar, vågorna lägger sej, och ungefär hälften av de dansande drar sej undan mot ribbstolarna eller korv- och läskförsäljningen på andra sidan den halvt utdragna vikväggen eller till omklädningsrummen och toaletterna. Allt medan Eva med en lite nervös min och lätt utsträckta armar vandrar rakt in i Franks famn. Lo ti amo e chiedo perdono…

Han försöker begripa att det är sant. Hans ena hand runt hennes midja, den andra över hennes ena skulderblad. Och hennes händer, kopplade i varann runt hans nacke, mot hans bakhuvud, hennes handleder gnuggande lätt och ofattbart mot sidorna av hans hals. Han trycker henne mot sej lite extra för att hon inte ska kunna missta sej, och för en stund är allting fulländat.

Tills körsbärsvinet utkräver sin hämnd för Franks respektlösa klunkande i skogen. Genom hans ögon ser vi hur det börjar snurra, och genom hennes ser vi hur han flinar som en tönt och hur den förälskade blicken försvinner. Och där är Helena och rätt som det är dansar han med henne istället, kickande och boxande som en furie rakt igenom mobben – och Eva glider undan och bort och är snart bara ett undrande ansikte i fonden, och strax därpå inte ens det.

Helena alltså, hon skrattar och försöker att hänga med i krumbukterna. Detvillsäga hon härmar dem inte men ser i alla fall till att följa med över dansgolvet med nån slags grundläggande värdighet i behåll, och när musiken skiftar tar hon ett vänligt men bestämt grepp om Franks ena handled och leder iväg med honom mot ett av omklädningsrummen.

 

HELENA: Blaska av dej litte med kallvatten i ansikte så mår du bättre.

 

Hon skuffar in honom på toaletten, och han gör som hon säger.

Spridda skärvor av Franks minnesbilder sen bara: de dansar igen och han har svårt att hålla balansen men verkar i alla fall ha lugnat ner furien i sej. Helena, nånting nästan moderligt i hennes tappra kamp för att hålla dem upprätta när han trampar henne på tårna och vinglar iväg med dem några meter. Hennes tajta vinröda sammetsrumpa som vickar iväg strax framför honom när de för sista gången rör sej mot omklädningsrummet…och Martin som sitter där i ett hörn under vindjackorna och ylletröjorna, med pannan lutad i handflatorna.

 

* * *

 

Interiör: Frank ligger i sin bäddsoffa i vardagsrummet i den lilla tvåan, invirad i svettiga strängar av lakan. Minnesbilderna fortsätter sin eländiga parad: fallet från Helenas pakethållare, skrubbsåren, hennes tvetydiga skratt när han försöker kyssa henne, Martin igen som undviker hans blick när han går förbi med Helena. Frank vrider sej plågad.

 

Interiör: köket hos Frank. Hans mamma försöker att inte verka alltför nyfiken medan hon rör sej fram och tillbaks mellan kylskåpet och köksbordet med smör och ost och marmelad och kaviar.

 

FRANKS MAMMA: Va det nåt kul igår da?

 

FRANKS PAPPA (tittar upp från lokalsportdelen och ser på Frank med något mitt emellan spydigt småleende och tålmodigt vädjande; han ser grå och trött ut men anstränger sej att le): Just det, blir det några söta flickor här på middag snart?

 

FRANK: Lägg av.

 

Franks föräldrar fnittrar till var och en på sitt sätt och återupptar sina göromål. Hans pappa drar ett fett lager smör över en halv Hönökaka och försvinner i tidningen igen, och hans mamma röjer vidare längs diskbänken. Frank själv petar i sej vad han klarar: en halv mugg filmjölk med krossad skorpa i, ett glas juice och två koppar kaffe. Utrymme för snygga närbilder här.

 

FRANKS MAMMA: Du dricker väl inte för möe när du är ute sådär.

 

FRANK: Det är lugnt, morsan. Jag är berusad på live, det vet du.

 

FRANKS MAMMA: Det är så lätt hänt att det…hänner nåt.

 

FRANK: Jag vet.

 

* * *

 

Exteriör: Öde gata i utkanten av stan. Hyreshus. Martin står lutad mot staketet utanför Walters kiosk och ser bister ut, men tittar åtminstone på Frank när han närmar sej.

 

MARTIN: Charmören…

 

FRANK: Fyffan Martin, fattarnte vad som hände…

 

MARTIN: Då är vi två.

 

Martin lutar sej framåt och börjar gå nerför asfaltplanen mot trottoaren just som Frank lutar sej mot staketet. Frank följer efter och tiger där ett halvt steg bakom, och exteriören växlar i några ganska snabba klipp, allt under gemensam tystnad: längs gatan, längs den gamla banvallen, över bangården vid stationen. Varefter vi ser Martin hoppa upp och sätta sej på kyrkogårdsmuren bakom några rostiga godsfinkor.

 

MARTIN: Nåt mer får du fan säga.

 

FRANK (tar sats där han står kvar på kolstybben nedanför muren): Vet man inte ska skylla ifrån sej men…jag måste änna. Det var det där vinet, och så var det faktiskt hon…

 

MARTIN: Och det kunne dunte motstå förstås.

 

FRANK (sväljer och slår en liten snabb lov där över de rostiga smalspåren): Du borde la veta bättre än nån att jag inte skulle byta Eva mot Helena… Det va faktiskt inte bara dej jag svek.

 

MARTIN (bökar med tungan innanför kinden medan svärtan i ögonen lättar något): Jävla Frank…

 

Nya exteriörer växlar runt grabbarna som återigen promenerar i tystnad: de följer rälsen över viadukten Kunsporten och därpå över järnvägsbron över kanalen, de slirar nerför slänten vid Hjulkvarnsholmen och fäktar vidare genom slyet till Mossberget och via den lilla branta träbron till Prästskedesholmen och runt gästhamnen till Spikön. Det är en sån där nästan hetsigt blek och liksom skönt allergen försommardag med björkpollen som drar förbi i skyar över det trögt men ostoppbart virvlande vattnet som matar ner mot kraftverksdammen och slussarna. Och det blänker i fönstren på andra sidan och pudeltanterna har väl fortfarande rockarna på sej men grabbarna har slängt vindjackorna över axlarna.

 

MARTIN (försöker sej på ett av sina patenterade tykna flin men ser mest magsjuk ut): Jaha, så du är ihop med Helena nu då huxflux.”

 

FRANK: Nä föffan, eller det tror jante allefall. Kommernte ihåg va vi sa…

 

Martin tittar oupphörligt på Frank från sidan för att inte missa nån nyans i det han säger.

 

FRANK: Och är det så gör jag ju slut med en gång.

 

MARTIN: Inte för min skull bara, jag bryr mente längre.

 

FRANK: Inte?

 

MARTIN: Nä, jag tappa intresse rätt fort igår, redan innan hon sög tag i dej faktiskt. Kände plötsligt att honte va den jag trott riktigt. Inge cool liksom. För fladdrig.

 

FRANK: Jasså.

 

MARTIN: Det är sådär iblann, man får för sej saker.

 

FRANK: Jo, man får det.

 

Varpå det blir tyst under några sekunder medan de begrundar denna sanning, innan Frank rätt som det är känner hur det stinger till i överarmen av Martins vänster:

 

MARTIN: Kanske borde lägga in en stöt på Eva istället, kanske det som är meningen. Söt tjej ju. Verkar ledig osså.

 

Efter Klaffbron tar de ner längs den trådsmala Kanalön som klättrar glest buskbevuxen ner mot kyrkans rostbruna tegeltorn på berget ovanför Håjums varp. Martin fiskar upp en dosa snus och bjuder Frank. Trafikkanalen ligger tom och dovt blå mellan dem och Österlånggatan på andra sidan där lördagslediga 99:or och 144:or trängs med enstaka Oplar och gamla Taunusar på parkeringsfickorna längs den låga stenmuren. De flesta balkongdörrar i hyreshusen där bakom står öppna och vi ser tillochmed en kvinna som sitter och läser i bara bh:n i ett uppenbarligen helt vindstilla hörn av fasaden.

Var och en i sin egen tankemoja en stund. Och Österlånggatan tar slut på andra sidan och det väldiga NoHAB-komplexet tar vid, och på grabbarnas sida: den lilla bukten där transformatorstationen surrar bakom ryggen på de gamla disponentvillorna, och stigen vidare upp längs branten mellan skogen och vattnet.

 

FRANK: Fan, här kanske det va…

 

MARTIN: Vaddå?

 

Martin kliver vidare och verkar tänka på nåt annat medan han frågar.

 

FRANK: Underligt å tänka sej när solen skiner såhär.

 

MARTIN (tittar upp lite förvirrad): Va snackar du om?

 

FRANK: Kanske va häruppe han ble påhoppad, inte en käft här ju, och sen flöt han upp därnere runt hörne…

 

Frank stannar och ser sej omkring: den smala stigen längs branten och de täta hallonsnåren på ena sidan och ganska buskig skog åt andra hållet. Och bara fönsterlösa industribyggnader på andra sidan kanalen.

 

FRANK: Ganska utmärkt ställe för ett överfall faktiskt. Om man nu alltså inte bryr sej så mycket om vem det är man överfaller.

 

MARTIN (rycker på axlarna): Ja, eller så var det där borta på annra sidan, eller längre uppströms eller nerströms, eller på nån båt kanske eller nån helt annanstans hur långt bort som helst innan dom körde ner och tippa i han bara…

 

Exteriör: grabbarna närmar sej fyndplatsen där avspärrningarna nu är borttagna. De går ner och ut på bryggan som gungar till ganska vådligt, trots att det inte alls är någon flytbrygga. De ställer sej längst ut med händerna i framfickorna och tittar ut över det slött kringflytande lätt oljefilmiga vattnet och den ständigt öde vägen på andra sidan från Kanalkontoret vid övre slussen förbi den jättelika kranen och upp runt den gamla lok- och turbinfabriken.

 

MARTIN (utan att ta blicken från sjön): Ställe det här egentlien.

 

FRANK: Aa.

 

MARTIN: Skoftebyn kunne jag gôtt bo faktiskt.

 

FRANK: Asså, aa, nä, Ser mej nog litte längre bort ändå.

 

MARTIN (kikar på Frank ur ögonvrån): Just det, jo. Fast om man skulle stanna…

 

FRANK: Så kunne det visst bli här nånstans.

 

En kortare tystnad igen, medan de ser ut över sjön, från slussen med caféet uppe på klippan och kiosken och pollarna nedanför, och norrut sen in mot trafikleden.

 

MARTIN: Sickna massa stirrgökar då när dom precis halat upp han, på teve…

 

FRANK: Aa.

 

MARTIN: Litte ledsamt faktiskt, fast man fattar la också. Vad har egentligen hänt här sen Clark Olofsson flytta…

 

FRANK: Jo, vi är la rätt nyfikna vi också eller vad står vi här och blänger för.

 

MARTIN: Mm.

 

Varpå de vänder och kliver in mot fast mark igen.

 

* * *

 

Interiör: Frank står i hallen hemma och hänger av sej jackan. När han går in på toaletten ringer det på dörren. Vi hör med Frank inifrån toaletten hur hans mamma öppnar, och hur Helena frågar efter honom. Vi hör hans mamma ropa att han har besök, och hör hennes steg försvinna mot köket. Vi ser Franks stress, och hur han ser sej i spegeln och rättar till sej innan han går ut.

 

HELENA: Hej.

 

Helena ler varmt och lite blygt kanske men inte särskilt ändå där hon står planterad på hallmattan med remsandalerna på och en alldeles för stor och löst stickad blågrå ylletröja och urtvättade jeans.

 

FRANK: Hej.

 

Frank vänder sej mot sin mamma som står och glor i öppningen till köket med diskhandskarna på utan att ens försöka maskera nyfikenheten:

 

FRANK: Sticker ut en stunn igen.

 

Exteriör: Frank och Helana går bredvid varandra längs trottoaren utan att säga nåt, och klättrar upp på den gamla banvallen där cykelvägen löper sen. Varpå Helena plötsligt tar honom under armen och lägger sin tinning mot hans axel medan de fortsätter att gå.

 

HELENA: Du är blyg.

 

FRANK: Är jag?

 

HELENA: Aa, det är du.

 

FRANK: Aa, jag är la det litte.

 

Helena gör sej loss och ser på honom med viss förvåning efter detta erkännande.

 

HELENA: Kanske därför jag gillar dej.

 

FRANK: Vad som nu finns å gilla med det. Förresten vet jag inte om det är blyg jag är eller bara hälsosamt försiktig.

 

HELENA: Aa, nä. Fast igår var du änna varken blyg eller speciellt försiktig… (Hon fnissar till lite.)

 

FRANK: Och du gilla mej ändå?

 

Han fyrar av ett litet leende med den kommentaren, och för hennes del är det allt hon behöver. Hon stannar och tar tag i honom snett bakifrån, och får stopp på honom och drar honom till sej ganska bryskt, och huxflux känner han hur hennes varma tunga ränner in mellan hans tänder.

Och han håller om henne, och hon håller om honom, och de står mitt på cykelvägen och kysser varann utan att prata mer medan en och annan hundägare prasslar förbi utmed dikeskanten och försommarskymningen fetar till sej.

 

* * *

 

Exteriör: Ett litet ödsligt industriområde. Frank sparkar fyra gånger med hälen mot plåtluckan över ett källarfönster och går runt hörnet sen för att vänta på att nån ska komma och öppna. Han kontrollerar att halskedjan med Helenas namnbricka ligger väl dold under t-shirten och ser sej omkring.

Lungan, en mager långhårig finnig kille i Franks ålder öppnar.

 

LUNGAN: Aah, vårt textess, kom igen nu ska du få höra!

 

Frank följer honom nerför en trappa och vidare genom ett par skyddsrumsdörrar till ett litet äggkartongsfodrat sunkhål. Jonnys basslingor och Martins skrälliga virvlar växer till sej successivt under promenaden men upphör när de kommer fram och Frank går och fäller sej i den utnötta manchesterfåtöljen längst in för att avvakta nyheterna.

Två nakna glödlampor i varsina dammiga sladdar i betongtaket, rullbandaren och drivan av tejper på det lilla soffbordet utmed väggen intill ingången. Martins trummor på några slitna trasmattor i ena hörnet och Lungans gitarr på golvet bredvid mikrofonstativet och notstället med de lösa textlapparna. Högtalare lite här och där och sladdar hit och dit och en pinnstol och en nersjunken tvåmanssoffa bakom en avskärmande plywoodskiva där också den igenslammade kaffebryggaren är placerad. Frank ser på dem en i taget, och de stirrar tillbaks som om det var han som hade nåt att säga.

 

MARTIN: lördag femtonne, gör dej ledig! (Ackompanjerar sej själv med några snabba slag på virveln.)

 

FRANK: Vaddåra?

 

JONNY (lutar sej mot väggen, med basen på den runda magen): Spelning, och du måste sköta ljuset.

 

FRANK: Gärna, fast jag måste kolla först att jag kan.

 

MARTIN: Jag tror du kan.

 

FRANK: Ut med det nu da, vad är det för speciellt?

 

MARTIN: Parken.

 

FRANK: Vaddå parken?

 

MARTIN: Parken, Folkets friggin` park!

 

FRANK: Lägg av da.

 

LUNGAN: Det är säkert! (Garvar rätt ut med den finniga näsan rätt upp i taket, och viftar med ett papper.)

 

FRANK: Men, vaddå, eller hurdå?

 

LUNGAN: Kvalitet får man anta. Vi skicka en tejp till bokningen för några veckor sen, och jag…

 

FRANK: Häftigt! Vad är det för huvenummer?

 

JONNY: Aa, det är la litte synn – dansband bara, Flamingo tror jag. Inte vår publik preciss…

 

FRANK: Fast dom drar nog rätt mycket folk.

 

JONNY: Så blir vi la litte mer av huveattraktion själva…

 

MARTIN: Jo, en får la se det så.

 

JONNY: Det är ju så, även om ingen kommer å fatta`t förrns efteråt.

 

Frank reser sej och promenerar en liten sväng runt Lungan som ligger utsträckt mitt på golvet med skallen i ena handen.

 

FRANK: På tiningen vet dom inte att jag är inblannad här…

 

MARTIN (tror sej förstå): Och vaddå da?

 

FRANK: Så Flänsen Glänser kanske kan få ganska hyfsad kritik för sin spelning…

 

Alla skrattar utom Lungan som inte greppat det hela.

 

LUNGAN: Skulle vinte fått det annars? Vaddå, har dom nåt emot dej där?

 

Alla skrattar ett varv till, inklusive Lungan som dock ser ganska förvirrad ut.

 

MARTIN: Han skriver det själv fattar du la.

 

Man ser hur lampan liksom slås på i blicken på Lungan. Frank rör sej mot den stålskodda betongdörren igen.

 

FRANK: Tror jag går hem och tar tag i`t med en gång faktiskt.

 

JONNY (ler): Nyskapande, recension före spelning…

 

FRANK: Är nonte första gången det händer.

 

MARTIN: Vänta litte, jag ska också hem.

 

* * *

 

Exteriör: Frank och Martin genar över en äng och genom ett litet glest skogsparti upp mot den gamla banvallen. Det är lagom svalt för sommarjacka men Martin hänger sin i ett finger över axeln. Vi anar på avstånd och i brottstycken att Martin snackar låtlista, vilket bekräftas när vi växlar till närbild.

 

MARTIN: ”En man jag aldrig blir” är ju klockren å öppna med men Jonny fattarnte det. Normalt ska man ju ha en lugn låt först och sen dra igång hela maskineriet på allvar i den andra, och hela den effekten är liksom inbyggd i ”En man”. Fast han tycker det ska va raka rör direkt.

 

FRANK: Är la en smaksak, fast jag håller med dej.

 

De går förbi stället där Frank och Helena stod och kysstes i en tidigare scen, och han tappar koncentrationen. Extrem närbild på flackande drömmande ögon.

 

MARTIN: Det enda är att vi måste byta namn…

 

FRANK (tittar på Martin): Va, vaddå då?

 

MARTIN (med ett ansträngt hånfnitter): Flänsen glänser blev för mycket, dom kante ha det på affischera säger dom.

 

FRANK: Nähä?

 

MARTIN: Så vi hade ett litet krismöte förrut, och döpte om oss.

 

FRANK: Jaha?

 

MARTIN: Så får vi se om vi behåller det sen eller vad vi gör.

 

FRANK: Vad bidde det da?

 

MARTIN: Aa, jag tyckte ju ”Censurens offer” men Jonny och Lungan ville inte reta gubben så det blev änna nåt rätt fjöntigt.

 

FRANK: Spotta ut da!

 

MARTIN: Du har la inge i mun nu som du kan sätta i halsen?

 

FRANK: Men föffan Martin!

 

MARTIN: The Puch Dakota Trimmers.

 

Frank börjar hosta.

 

MARTIN: Lungans idé förstås, han mena det är så lamt så det blir hårt…

 

FRANK (fortfarande hostande): Fan vet…

 

MARTIN: Ja, inte jag allefall.

 

FRANK: Fast iochförsig.

 

MARTIN: Vaddå?

 

FRANK: Det är la svårt att ta det helt på allvar.

 

MARTIN: Aa?

 

FRANK: Så det kanske inte är så fel.

 

MARTIN: Ja. Kan man heta Rainbow eller Golden Earring så.

 

FRANK: Du ser.

 

MARTIN: Och Djupt lila, vaffan vill de med det?

 

De halvspringer nerför slänten mot vändplanen, och Martin börjar dra sej upp mot sitt medan Frank fortsätter bort längs gatan. De höjer rösterna allteftersom de avlägsnar sej från varandra.

 

FRANK: Uriah Heep.

 

MARTIN: Ja, vad är det?

 

FRANK: Elak röhårig jävel i en Dickensbok.

 

MARTIN: Är det sant?

 

FRANK: Puch Dakota Trimmers!

 

MARTIN: Aa…rätt brutalt faktiskt, när det fått en stunn på sej…

 

* * *

 

Löpsedlar från både lokala och rikstäckande tidningar (BLEV HON KANALMÖRDARENS ANDRA OFFER? etc) ackompanjeras här av radio- och tvnyheter som glider över i varandra, alla angående det andra offer för ”Kanalmördaren” som påträffats med krossat ansikte och bruten nacken i branten nedanför utsiktsplattformen vid Kopparklinten i Trollhättan.

”….fyrtitreårig hemmafru från Strömslund, hade lämnat sitt hem vid femtiden på eftermiddagen. Hennes man som strax därinnan kommit hem från arbetet på Volvo Flygmotor uppgav senare att hon gått för att rasta hunden…”

”…i branten nedanför utsiktsplattformen vid Kopparklinten. Ansiktet var krossat och nacken var bruten av det höga fallet…”

”…polisen har ännu inte kunnat fastställa något samband mellan offren…”

”….galen våldsverkare utan vare sej spärrar eller urskiljning…”

 

Exteriör: Utzoomning från löpsedel och där är Frank och Helena på väg förbi kiosken, han slänger ett öga på löpsedeln i farten, medan hon verkar prata om nåt annat. I ett par snabba bilder ser vi dem röra sej längs cykelbanan ut i skogen alltmedan de brutna radio- och tvcitaten fortgår, för att tona undan med en bild på Frank och Helena på en filt i en glänta i skogen med utsikt över västgötaprärien. Helena har en ljusblå bomullsskjorta, med Franks namnbricka blänkande i solen i halsgropen ovan de översta oknäppta knapparna.

 

HELENA: Fyfan vad läskigt allefall, han kan ju dyka upp var som helst – vi skulle kunna va döa om ett par minutrar! (Hon skrattar ändå fast lite flämtande, som om tanken helt enkelt är för mycket för att göra nåt annat med.)

 

FRANK: Bäst å passa på att leva då.

 

Frank suger in hennes örsnibb i munnen igen efter den menlösheten, och låter den hand som inte är inblandad i kroppsstödjande verksamhet vandra upp längs hennes sida för att lägga sej på en av sina favoritplatser strax under hennes vänstra bröst.

 

HELENA: Nämen allvarligt, kan du fatta att det är här det händer!” (Hon ruskar lite på huvudet som för att själv få poletten att ramla ner.)

 

FRANK: Jag försöker.

 

Det är dock uppenbart att de inte talar om samma sak. Frank är fullt koncentrerad på hur hennes bröst häver sej när hon andas, och på hur hennes läppar särar sej och faller ihop och studsar isär igen när hon talar. Och på svikten och elasticiteten i den lilla örsnibben.

Så han vänder hennes ansikte mot sej och kysser det, hela ansiktet från hårfästet via näsroten och ögonvrårna och kinderna ner över hakan och halsen och upp igen till munnen.

 

HELENA: Frank…

 

Hon vänder sej lite grand på sidan samtidigt som hon flyttar på hans hand, men kompenserar genom att hålla om honom och kyssa honom desto häftigare. Varpå hon rullar tillbaks på rygg igen, snyggt befriad från hans klåfingrar.

Hon håller hans hand i sin och blundar på rygg, uppenbart inställd på att sola.

 

HELENA: Kan änna se rubrikera – ”Kanalmördarn utvidgar sitt revir, frågetecken. Ungdomar brutalt slaktade i Håjumsskogen”.

 

FRANK: Lägg av.

 

HELENA: Eller: ”Tredje och fjärde offren hittade, ung kärlek snöpt i sin linda”. (Skrattar åt sej själv.)

 

Frank undrar om hon retas med honom, gör sej loss och rullar runt på sidan igen, lägger benet över hennes lår och gräver in händerna under hennes skulderblad. Och åtminstone kysser hon honom igen.

 

HELENA (daskar till honom på handen just som den på andra försöket lyckats pilla upp knappen i hennes jeans och med ett glatt darrande gett sej till att rycka lite i blixtlåset, och ler med en blandning av retfullhet och moderligt överseende): Skullente vi ha picknick?

 

* * *

 

Interiör: fullsatt aula, rektorn i den lövade talarstolen.

 

REKTORN: …inte lätt, jag vet det. Ändå är det ju nödvändigt att titta framåt, att inte bli stående, att inte låta sej skrämmas…

 

MARTIN (muttrande till Frank där de sitter bredvid varandra): Man skulle nästan kunna tro att det är två elever härifrån som gått åt…

 

Exteriör: skolgården. Frank och Martin, bägge någorlunda avslutningsuppklädda, rör sej mot cykel- och mopedställen.

 

MARTIN: Jävla dåre å sabba stämningen.

 

Martin smäller fast betygskuvertet på pakethållaren och backar lite för att sparka upp låset.

 

FRANK: Räkan?

 

MARTIN: Aa, han också men jag mena la mest den där fan som inte kan låta folk promenera ifred. Det är liksom inte schysst.

 

FRANK: Inte schysst… (Frank måste räta på ryggen för att släppa ut fnittret.)

 

MARTIN: Du vet vad jag menar, att det inte behövs nån anledning längre. Man går junte säker hur man än försöker sköta sej själv. Och förresten är det väl nästan det som är jävligast, att folk ska gå omkring och va skraja för å se varann i ögona.

 

FRANK: Fast de kanske mucka med han, man vet junte.

 

MARTIN (ser lite tveksam ut men släpper det): Aa, nä, gör man kanskente.

 

Frank ser sej omkring efter Helena men gränslar cykeln när Martin gör det, och de vinglar fart ut på gatan. Martin har dock inte missat nåt:

 

MARTIN: Du kan la vänta påna om du vill…

 

FRANK: Nä, vaddå, hon ska nog hem först allefall.

 

MARTIN: Som du vill.

 

De cyklar i tystnad en stund.

 

MARTIN: Hur går det för er da, funkare?

 

FRANK: Aa…faktiskt. Hon tar sej, eller det dröjer la allti ett tag innan man börjar fatta varann liksom.

 

MARTIN (flinar): Aa, särskilt om det är dej man ska fatta.

 

FRANK (flinar tillbaks): Jag vet, jag är en komplicerad person.

 

MARTIN: Lycka till allefall, jag menart.

 

Frank skakar upp på trottoaren och rullar ner mot sin port medan Martin med en scouthälsning fortsätter bort mot sin. Och Frank står gränsle över cykeln några sekunder tills Martin hunnit ur synhåll, varpå han vänder och sätter fart i den riktning de kommit ifrån.

 

* * *

 

Interiör: vardagsrummet hemma hos Helena. Ledins ”Knivhuggarrock” på stereon. Helena sitter i soffan med strumpfötterna på bordet så att benen bildar en rät vinkel och den halvlånga kjolen glider ner lite grand. Frank iakttar henne förstulet: de smidiga vaderna som skjuter ut ur de nerhasade tubsockorna som verkar alldeles för stora, de helt runda och lätt rodnande knäskålarna. Han kippar ofrivilligt till när blicken av sej själv vandrar vidare ner längs hennes bara lår. Och hon tittar på honom då och puttar omkull honom så att han ligger i soffan med huvudet mot armstödet, och lägger sej själv ner ovanpå sen.

Ledin förställer rösten och försöker låta som ”Eulalias mamma” medan Frank låter den ljuva tyngden av Helena pressa luften ur honom. Han låter händerna röra sej över hennes rygg och känner att skjortan åkt upp och lämnat en liten glipa vid hennes midja där han liksom utan egen förskyllan kan slinka in. Och hon låter honom vara där, kysser honom fortfarande och halkar ner på insidan av honom så att de ligger på sida mage mot mage.

Och eftersom han inte säkert vet vad hon vill är han ju tvungen att fortsätta, upp över höften och ner längs låret, och tillbaks igen under kjolen. Och kanske att hon stelnar till en aning men han är inte säker och det har väl för övrigt redan brunnit i skallen. Han är bara nerärvda reflexer och muskelminne, ren intuition, det är inte mod längre men nödvändighet – som när man redan hoppat från klippan och befinner sej i luften. Han har hennes trosor under handen nu och rör sej vidare – får dra åt sej ena axeln för att komma åt att peta ner fingrarna uppifrån, och hon rycker visserligen till lite grand men säger ingenting och han bara vilar där några sekunder, hjärtslagen och kippande med det översta av hennes fitthår under fingertopparna tammefan! Och han rör lite på dem, fingertopparna, och känner alldeles förlorad den varma huden över hennes venusberg mellan de sträva håren, och där – en slags omedelbart avkylande liten blöja.

 

HELENA: Fick monta i morse. (Hon drar bryskt upp den vilsegångna handen och lägger den på sin axel istället.)

 

FRANK (hest): Aa.

 

* * *

 

Exteriör: en skogsbrant längs med Göta älv i utkanten av Trollhättan. En stig. Frank och Helena och dessutom Eva promenerar längs en stig. Andra nyfikna på den senaste fyndplatsen rör sej här och där mellan träden. Både Frank och Eva spelar med varierande framgång omedvetna om de känslomässiga komplikationerna; Helena känner för sin del inte till dem men är lite förbryllad över Evas liksom överdrivna och ovanliga frankhet.

 

EVA: Har faktiskt inte vari te Kopparklinten sen jag var liten.

 

HELENA: Inte jag heller tror jag. Men jag kommer ihåg jag tyckte det va rätt läskigt.

 

FRANK: Jag har la vari förbi nåra gånger, men det va junte igår.

 

Utsikten: hela fallfåran uppifrån Strömkarlsbron ner under den höga Oscarsbron och vidare via det svart virvlande bakvattnet i varpet till den trögt flytande älven som drar ner under den lilla hängbron över till Kärleksstigen och Gamle Dal – all dovt grågrön granskog som klär in och omsluter det hela, och som blånar iväg hela vägen ner över horisonten mot Lilla Edet. Och österut: de lätt osande industrierna på slättlandet norr om själva stan som för sin del utan att överdriva ändå gyttrar ihop alltmer där strax bortom trafikkanalen och Klaffbron för att snart åter tunnas ut efter Drottningtorget och Vattentornet och det högresta kvarteret Ormen. Kameran tar in det alltihop däruppifrån Kopparklinten, ända ut förbi det gulkantiga Nils Ericsonsgymnasiet till miljonprogramskuberna på Kronogården och Granngården.

 

Eva tar täten när de kommer fram, och stolpar ut på utkiksbryggan som om det vore treans svikt nere på Älvhögsborgsbadet.

 

EVA: Nä fyffan, här vill man junte bli nerputtad!

 

Hon lutar sej ändå så långt ut över räcket att Frank för en sekund blir alldeles kall. Han har inte heller hört henne svära tidigare och det skär sej på nåt vis lite mot resten av henne. Han försöker låta bli att titta.

 

EVA: Verkar nästan lite svårt å bli det också – måste vari en rätt liten tant, ellern stark kille.

 

FRANK: Han kanske tog sats.

 

HELENA: Eller så va hon redan dö innan.

 

Frank ger henne en erkännande blick, som om tanken inte slagit honom tidigare.

 

EVA: Fan vad folk det är därnere.

 

Helena ställer sej intill Frank och stoppar handen i hans ena bakficka. Frank anstränger sej för att inte visa hur förvirrad och skakis han är. Han vill ju gärna ta i Helana och att hon tar i honom, men inte i Evas sällskap.

 

FRANK: Undrar hur många kilo den är beräknad för, det står ju ingenstans…

 

Frank hoppar lite på golvplåtarna som skramlar samtidigt som hela anordningen skakar till, och tjejerna som också kan sina roller skriker åt honom att sluta och springer in mot säker mark.

Frank tar täten nerför branten för att inte Helena ska komma åt några fler kärvänligheter, hasar över det mossklädda berget och slirar i jorden så att det dammar om fötterna, hoppar mellan blottade stycken av granit och stannar halvvägs och ser sej om: tjejerna tar det lugnare, diskuterande nånting med sänkta huvuden men axel mot axel utför stigen som vindlar ner via en uppsättning hårnålskurvor. Frank sätter fart igen och är snart framme vid de första nertrampade avspärrningarna kring själva fyndplatsen.

Där blir han dock stående som något av ett fån eftersom inget förstås finns att se. Ändå står de där, Frank och ett par andra nyfikna, och tittar på det obefintliga: buskar, nerhängande grenar, stenar. Han har dock redan vänt sej om när Helena och Eva kommer fram.

 

HELENA: Borde la vari en del blo allefall… (Hon ser sej omkring.)

 

EVA: Folk har la skrapa upp`at och tagi hem som souvenir! (Skrattar nervöst men tystnar ganska snabbt.)

 

Scenen bygger här mycket på blickar och nervösa tonfall. Utmaningen är att så illustrera i första hand Franks och Evas respektive förvirring. Han undrar om hon också har kvar känslan från den där tryckaren, eller om den inte ens fanns då – var den bara nåt han önskade och inbillade sej? Hon skrämmer honom inte lika mycket längre, nu när de trots allt hållit i och tillochmed tryckt sej mot varandra, men i gengäld känner han det som att de har en hemlighet tillsammans som de knappt själva är medvetna om.

Helena tar Frank i handen när de börjar röra sej tillbaks genom skogen, tillbaks mot cyklarna vid Oscarsbron, och det är nästan som att hon förstår men att hon bestämt sej för att det är bra ändå, eller att det åtminstone ska bli det.

När de cyklar över bron slänger Frank ett öga mot en jeansjackerygg (Reines) som lutar sej över räcket på andra sidan men de är för snabbt förbi för att han ska reagera.

 

* * *

 

Interiör: Frank sitter i bäddsoffan hemma, med strumpfötterna mot soffbordet och bakhuvudet mot den brunebeigt storblommiga tapeten. Sveriges Magasin på låg volym. Han stirrar framför sej, i tankar. Blundar några sekunder, öppnar ögonen igen. Hans mor kommer in och hämtar den urdruckna kaffekoppen, och när hon går igen lägger hon en hand på hans axel i förbifarten.

I fönsterrutan i dörren till den franska balkongen ser vi med Frank spegelbilden av hans far som kommer ut från toaletten – vattenkammad, färdig för jobbet. På teven bilder från Björn Borgs senaste kvartsfinal i Paris. Hans far gör en trött honnör åt honom i fönsterrutan och han gör en tillbaks, och de ler utan någon särskild anledning innan modern skymmer undan fadern när hon följer honom till ytterdörren. Varpå det knäpper till i låset.

När telefonen ringer flyttar Frank över till stolen vid fönstret mot den mörklagda parken mellan hyreskasernerna och låter teven skärma av honom från resten av lägenheten. Bilden håller sej vid Frank, men vi hör även Martin.

 

MARTIN: Den här spelningen alltså, det är klart att det är kul och så men nerverna börjar ta lite stryk nu faktiskt. Känner jag.

 

FRANK: Tur dente är Scandinavium då.

 

MARTIN: Aa, fast det e la egentlien ingen fara, det är ju änna den här sortens skräck man lever för…

 

FRANK: Är det det?

 

MARTIN: Aa…eller å komma över den kanske. Men det kunde man junte göra om den inte fanns…

 

FRANK (lätt ironisk): Det är ju sant…

 

MARTIN: Man kan dilla om konst och så och det behöver lante va lögn preciss men vad är konst då om inte ett lite snyggare sätt å impa, samma som å spela boll egentligen, det hannlar om å impa på tjejer och polare och morsan och farsan och fastrarna…

 

FRANK: Aa, undrar vilken sorts skräck jag går igång på… Hur många kan det gå in i den där paviljongen förresten?

 

MARTIN: Aa, vet inte, men fastrarna ska la få la plats i alla fall…

 

Ljudet av Martin tonar och bilden skiftar till nästa telefonsamtal, nu med Helena.

 

HELENA: Hello boyfriend, vad gör du?

 

FRANK: Sitter med handen på lurn och väntar på att du ska ringa.

 

HELENA: Du vet hur man gör va?

 

FRANK: Vaddå?

 

HELENA: Ringer själv.

 

FRANK: Aa, jo. Fast jag är lite blyg ju.

 

Helena fnittrar som beräknat till av det stående interna skämtet.

 

HELENA: Du hörde om stenen va?

 

FRANK: Nä vaddå? Vicken sten?

 

HELENA: Hon Laila vet du, det var nån som slog ihjälna me en bumling först så jag hade rätt. Polisen har stenen, fast det går förstås inte å ta nåra fingeravtryck på`n.

 

FRANK: Nä. Fast självmord går la helt bort då allefall.

 

HELENA: Jo.

 

Tystnad, eller andetag bara med varsin teve i bakgrunden.

 

HELENA (anlägger en annan ton, och tvekar lite): Du…

 

FRANK: Aa?

 

HELENA: Visste du att Eva också var kär i dej?

 

Frank är plötsligt tvungen att luta sej fram och koncentrera sej medan hjärtat rusar iväg.

 

FRANK: Eva? Nä, vardå?

 

HELENA: Vaddå vardå?

 

FRANK: Nä, jag menar närdå förstås.

 

HELENA: Innan vi blev ihop. Fast hon säger det gått över nu.

 

FRANK: Sicken tur.

 

HELENA: Aa. Fast jag är inte så säker.

 

Tystnad igen. Bara hjärtslagen, och Frank är tvungen att svälja ett par gånger men har sinnesnärvaro nog att täcka över mikrofonen med den lediga handen för att det inte ska höras.

 

HELENA: Är du smickrad da? (Hon försöker sej på ett skratt men det blir mest nervöst fnitter.)

 

FRANK: Det är klart, söta tjejer kan man lante få för många.

 

HELENA: Lägg av.

 

FRANK: Fast hon får ställa sej i kö förstås för jag är väldigt nöjd med den jag har.

 

HELENA: Men sluta, tror du jag går på sånt där.

 

Varpå hon med ett skratt verifierar att hon faktiskt gjort det.

 

FRANK: Ska vi ta en promenad?

 

HELENA: Lite sent va?

 

FRANK: Än sen?

 

HELENA: Morsan blir bara nervös, och jag har redan gått och lagt mej.

 

FRANK: Släpper du in mej genom fönstret då om jag kommer över?

 

HELENA: Lugna ner dej nu, Frank – gå ut på toaletten och tvätta ansiktet med kallt vatten och så går du och lägger dej sen med händerna på täcket. Och ringer mej fräsch och utvilad imorron efter frukost, åkej?

 

FRANK: Sov gott, gumman.

 

HELENA: Och du.

 

FRANK: Aa, vaddå?

 

HELENA: Nä, ingenting. Du också mena jag bara.

 

FRANK: Jaha. Jo, jag ska försöka.

 

HELENA: Det går nog bra.

 

FRANK: Efter frukost!

 

HELENA: Efter frukost.

 

FRANK: Gonatt.

 

HELENA: Gonatt.

 

Kameran zoomar ut och dialogen tonar undan under de sista replikerna. Därpå ser vi Frank komma ut från toaletten, nyborstad. Han går ut till sin mamma i köket. Hon lägger patiens, Pyramiden, och ser trött och ensam ut. Frank sätter sej ner mitt emot.

 

FRANK: Går den ut?

 

FRANKS MAMMA (ler lite men utan att lyfta blicken): Lite för ofta faktiskt. Det är junte det som är meningen.

 

Tystnad. Frank ser ut att fundera över vad som i så fall är meningen.

 

FRANKS MAMMA (fortfarande med blicken på korten): Tänkte du redan gå och lägga dej?

 

FRANK: Tror det faktiskt.

 

Franks mamma håller upp en stund och ser honom i ögonen. Hennes är grå och klara och lite våta, och det blonda håret halvvägs över i vitt. Hon är inte särskilt rynkig, men blek, med en slags inbyggd trötthet i rörelserna.

 

FRANKS MAMMA: Jag sitter väl kvar ett tag. Du kan ju stänga köksdörren om du vill för jag sätter nog på radion om en stund.

 

I vardagsrumsdunklet ser vi sen hur Frank bäddar i sin bäddsoffa, och kryper ner.

 

* * *

 

Interiör: Frank står i trappan hos Martin. Martins mamma har öppnat dörren.

 

MARTINS MAMMA: Nä, Martin harnte vari hemma sen i morse men han kommer la när som helst. Sätt dej en stunn ska jag koka kaffe.

 

Martins mamma har förkläde och nånting envist positivt över sej.Frank betraktar henne tankfullt och liksom ömt medan hon mekar med kaffet.

 

MARTINS PAPPA (inifrån vardagsrummet): Så det är till att va med flickvän nu då! Jäkla Frank, helt förstörd över den ena och sen plötsligt ihopa med den annra. Fast man får la va litte smidi och slå till när chansen kommer, det är förstås helt riktigt. I den åldern hållert ju nästan allri ändå!

 

Frank rodnar och vet inte vad han ska säga.

 

MARTINS MAMMA: Bry dej inte om den där tönten, han är bara avensjuk.

 

Hon sätter sej ner mitt emot honom och skjuter över brödkorgen med skorpor och Frank sträcker sej efter smöret som om han vore helt cool med mobbingen.

 

MARTINS MAMMA (halvviskande och allvarlig): Är hon snäll mot dej då allefall?

 

FRANK: Joda, hon skulle allri låta mej fara illa…

 

Han försöker le lite med den kommentaren men det krampar mest i ansiktet.

 

MARTINS MAMMA: Och du da?

 

FRANK: Vaddå?

 

MARTINS MAMMA: Hur sköter du om na?

 

Hon rynkar pannan som om hon utmanade honom att vara uppriktig mot sej själv i första hand.

 

FRANK (mumlande): Jo…men det är så nytt än. Klart man gör sitt bästa allefall.

 

Martins mamma lägger sin hand över hans på vaxduken och kramar till en aning.

 

MARTINS PAPPA: Undrar om inte Martin gått direkt te lokalen förresten, Frank. Skulle nästan tro det.

 

* * *

 

Exteriör/interiör: Replokalen, Martin öppnar för Frank. De går in.

 

MARTIN: Hur gick det?

 

FRANK: Ingen match, jag sa ju det.

 

MARTIN: Unnerbart! Har du`n med dej?

 

FRANK: Lugn, vi går ner så alla får höra.

 

MARTIN: Fyffan va gôtt!

 

Martin går och sätter sej bakom trummorna men utan att väsnas, och Lungan sitter i skräddarställning på mattan framför baskaggen och låtsas intressera sej för en lös sträng medan Jonny lutar sej mot betongväggen längst in. Frank fiskar för sin del upp pappret ur bakfickan och vecklar ut det och fast de försöker se svala ut allihop kan vi känna förväntningarna som kittlande fingrar under armarna…

 

FRANK: Rubriken kan jag inte bestämma över själv eftersom det beror en del på hur många spalter det blir men jag tänkte föreslå nåt i stil med ”The Puch Dakota Trimmers nya show – en verklig fullträff´…”

 

Martin och Lungan kluckar till medan Jonny nöjer sej med ett brett flin.

 

FRANK: Åkej: ”Det var fullsatt på Folkets park när den nya lokala sensationen The Puch Dakota Trimmers hade premiär på sin nya show i lördags…”

 

LUNGAN (garvande): Show?

 

JONNY: Jag gillart. Fortsätt!

 

FRANK: ”I ett halvår har man legat lågt, tackat nej till spelningar och arbetat på eget material. Resultatet är den timme action man i lördags chockade danspubliken på Folkets Park med…”

 

Vissling från Lungan, och nån sorts joddel från Martin.

 

FRANK: ”De som känner The Puch Dakota Trimmers från deras tidigare liv som Flänsen glänser minns dem nämligen som bandet som gjorde andras låtar så bra – som utvecklade och med fantasi och inlevelse helt enkelt gjorde dem till sina – men som saknade en egen repertoar. Nu har man alltså inte bara fulländat den redan tidigare drivna scenshowen, men låter den också domineras av egna låtar som inte är lovande med alldeles fullvuxna…”

 

LUNGAN: Jävvlar va bra! (Han har lagt ifrån sej gitarren och sitter och trummar upphetsat med hälarna i golvet.)

 

JONNY: Jag bara väntar på stället där han lovordar den nya textförfattarn… (Blinkar åt Frank.)

 

FRANK: ”Låtar som Du är en avgrund, Fortare Jessica och Ta mej i kragen är säkra kort som med rätt lansering skulle kunna gå långt. Det handlar inte längre bara om glad och nödtorftigt polerad poppunk, men om tyngd och lätthet om vartannat, och en strävan såväl utåt som inåt…”

 

LUNGAN: Vaddå, det där fattarnte jag…

 

MARTIN: I flummiaste lage kanske?

 

JONNY: Ssssch, låt han läsa nu.

 

FRANK: ”Andra minnesvärda nummer är Får jag det sista, Det va du som börja och Jag vill bara härifrån – alla egna produktioner – samt Bostonlåten A Man I`ll Never Be som i TPDT:s kongeniala svenska tolkning inte förändrat sej mer än att den numera heter En man jag aldrig blir…”

 

JONNY: Där kom det! (Skrattar och gör tummen upp.)

 

LUNGAN: Va e kongenial? (Ser sej omkring.)

 

MARTIN: Skitsamma, det låter bra! (Slår en liten virvel med pekfingrarna mot kanten av en av cymbalerna

 

FRANK: ”Kort sagt finns det hopp om svensk pop, och det kommer från Trollhättan. Så se till att inte missa The Puch Dakota Trimmers nästa spelning, det kan mycket väl vara nånting att så småningom berätta för barnbarnen om.´”

 

LUNGAN: Hehehe!

 

FRANK: Fyller väl på litte efter konserten sen…

 

JONNY: Textförfattare å PR-man i ett…

 

MARTIN: Bra jobbat, Frank!

 

Martin reser sej och går för att inspektera kaffebryggaren, till synes samlad men röd i ansiktet och med glitter i ögonen.

 

FRANK: Åkej. Nu får ni bara se te å leva upp te rosera osså!

 

Frank viker ihop pappret och stoppar ner det i bakfickan igen, och drar sej mot dörren.

 

LUNGAN (mysande): Vi ska överträffat.

 

JONNY: Vi ska ha GP å GT å komma upp te nästa spelning. (Klappar Frank på axeln.)

 

FRANK: Ses på lördag da, efter lunch.

 

JONNY: Aa, senast.

 

FRANK: Hej.

 

JONNY/LUNGAN/MARTIN: Hej. Vi ses Frank.

 

* * *

 

Ett svep bilder från sommarstaden (gärna till musik av Blondie: ”I didn`t have the nerve to say no”), sammanhållna av Franks aktiviteter. Vi ser honom exempelvis gå in på Folkets Hus med sitt lilla kollegieblock för att recensera nån uppsättning av Riksteatern, vi ser honom i den glesa publiken, antecknande, och därpå vid ett lånat bord på redaktionen. Vi ser honom på ensam promenad runt kanalen i gasset. Det blänker ettrigt av sol i det annars som vanligt svarta vattnet som virvlar runt mellan stränderna. Vi ser honom sitta på ett stenblock just i vattenlinjen nedanför det middagsöde caféet på Prästskedesholmen, och kameran kisar med honom över mot den sömniga staden på andra sidan – där ser vi kanske en pudeltant längs strandpromenaden nedanför Odd Fellowshusets dovröda snickarglädje, eller en varutransport som långsamt backar in mellan containrarna bakom hotell Swania, eller en handmålad blåvit Amazon som hostar iväg uppför Föreningsgatan, eller aningen av ett segelflygplan som sänker sej ner mot Stallbacka.

Till ljudet av dämpade hammarslag i fjärran och plingandet av bommarna vid Klaffbron ser vi honom luta sej över räcket på den lilla Strömkarlsbron, vid Carl Eldhs strömkarl, och knatande uppför trapporna mot Strömsbergs kaffeservering och knuttimret vid Forngården där vi också får lite utsikt: rökarna som ringlar mot junihimlen i norr där skorstenarna på Stallbacka sträcker på sej, och båtar på kanalen.

Till sist ser vi honom sitta med sin mamma i den kvällssol som letar sej in genom den öppna balkongdörren till parketten. Hon bläddrar i en gammal Husmodern och kommenterar det ena eller andra emellanåt, och han brummar väl bekräftande utan att lyssna särskilt noga (vi hör dock bara musiken). Han blundar och lutar sej bakåt.

 

* * *

 

Interiör: Frank och Helena sitter i sängen i hennes rum och äter makaroner med smält ost och ketchup. De har en X9 uppslagen mellan sej som de låtsas läsa i medan ett slitet kassettband med Meatloafs ”Two out of three aint bad” kärvar runt i bandaren. Frank sneglar på henne i smyg.

 

FRANK: Känner på mej det kommer bli riktitt bra!

 

HELENA: Är dom nervösa?

 

FRANK: Såklart, fast bara lagom liksom.

 

Kameran dröjer vi dem en stund, och zoomar undan sen.

 

Exteriör: Hjulkvarnelund i juni, alla vildvuxna buskage som liksom väller ut över halva trottoarerna. Hammockarna monterade och grillarna utplacerade, och tillochmed så att man anar hur det klirrar här och där i bersåerna längst upp i de ibland ganska rejält tilltagna trädgårdarna som klättrar runt över kullarna. Inga märkvärdigt stora hus, om än flitigt tillbyggda och utökade med tillvuxen ekonomi, men gott om plats runtomkring. Aplar och plommonträd lutade mot varandra vid sidan av de små potatislanden och rabarberstånden. Vackert ärgande solur på krackelerade mossbelupna cementsocklar, och skuggorna som till slut börjar treva så smått över det hela.

Helena har sina tajtaste mest urtvättade jeans och en gammal sladdrig men helt okej Fruit-of-the-loom-tröja, och hon har en gräddvit poloylletröja som hon stickat själv knuten runt höfterna och till hälften bortnött nagellack på tånaglarna som sticker fram i sandalöppningarna. Frank har som vanligt jeans och t-shirt och Helly Hansen-tröja. De släntrar genom idyllen mot Folkets Park, han har en låtlista i den hand som inte håller i Helena. På parkeringen utanför Folkets park har det börjat samlas en del bilar, det är de stora nercabbade amerikanska plåtlådorna med Eddy Meduza och Hurriganes och American Grafittiplattan i bilhögtalarna, upplandade med en del Volvohundrasextifyror eller Epatraktorer med Torsson och Nationalteatern på kassetterna, och det är pissande gällivarehäng i buskagen och jeansjacketjejer som vinglar fram och tillbaks mellan baksätena i högklackade skinnstövlar. Frank och Helena håller sej så undan som det går när de passerar upp mot ingången.

Vid insläppet väntar Eva och Reine på dem, men var för sej med några meter emellan sej. Helena springer till Eva medan Frank lyfter handen och går för att prata med Reine. Sen presenterar Frank och Helena eva och Reine för varandra.

 

FRANK: Reine gick i min klass på lågstadie.

 

EVA: Jag vet. (Hon ler mot Reine på ett flirtigt sätt som gör Frank lite upprörd.) Jag kommer ihåg han.

 

Reine säger för sin del knappt nånting men går bort och låser mopeden med ett rejält bygellås rakt igenom bakhjulet innan de går in. Vakten känner igen Frank från tidigare och bryr sej inte om att ta betalt av de andra heller.

Bara spridda grupper där inne än så länge, huvudsakligen av mogendansare med begynnande hängbukar och flyende hårfästen.

 

FRANK (till Reine): Kul att du kunde komma!

 

REINE (mumlande, uppenbart stört av tjejernas närvaro): Varför inte.

 

HELENA: Vad sa du?

 

REINE: Nä, ingenting.

 

Tjejfnitter på det, vilket irriterar Frank som rynkar på ögonbrynen. Helena och Eva viskar och tisslar snett bakom Frank och Reine, och Frank försöker snabbt komma på nåt mer att säga till Reine för att det inte ska bli jobbigt.

 

FRANK: Tror jag såg dej nere på Oscarsbron en dag, du stog å blega över räcke som du tappat ner nåt…

 

REINE: Asså, nä. Men det e snygg utsikt där.

 

FRANK: Jo…

 

REINE (ser på FRank men plockar bort blicken innan denne hinner möta den): Man får änna lust å flyga på såna ställen…

 

FRANK: Aa?

 

REINE: Man kollar fåglarna som svänger under en som omväxling, i mjuka cirklar. Har du tänkt på det?

 

FRANK: Vaddå?

 

REINE: Fåglar hetsarnte mycke – om dente är en falk som fått korn pån mus eller nåt, ellern tärna som dyker rakt ner i vattne eftern spigg.

 

FRANK: Fan, e du fågelskådare da?

 

REINE (tittar på Frank igen, som dock än en gång är för sen med att vrida på nacken): Skådar la litte av varje…

 

Helena och Eva slår sej ner på en bänk under en av de feta lönnarna mellan paviljongerna, och Frank och Reine blir stående lite fåraktigt strax intill. De bara står där och vrider lite på varsin skalle som om ingenting var intressantare än mogendansarna som rör sej fram och tillbaks mellan paviljongerna med halvdecimetertjocka plånböcker nertryckta i bakfickorna och hastigt växande svettringar under armarna. Inne ifrån dansrotundan hörs musiken men den är inspelad än så länge, och på ganska låg volym. Ändå kan man skymta ett och annat par som svänger runt därinne.

 

REINE: Har du vart uppe ve Brotte nån gång? (Blicken i tinningen, som återigen svänger bort just som Frank ska ta tag i den.)

 

FRANK: Brotte? Nä, vaddå, va är det?

 

REINE: Rena Grand Canyon, uppe på Hunneberg. Gammalt stenbrott, jag brukar åka upp me gamla bildrör å sånt. Man får kånka en bit men det är värt besväre. Se dom singla ner där unner vet ente hur många sekunner, å så smällara sen, å splittert som änna nästan skjuter hele vägen upp igen…

 

Reine ser lätt drömmande ut, och Frank försöker också föreställa sej scenen.

 

FRANK: Säg te nästa gång så hänger jag me.

 

Tystnad en stund igen, som avbryts av Evas och Helenas fnitter. Frank vänder sej om och frågar vad det handlar om.

 

EVA: Nä vaddå, ingenting!

 

Eva rätar upp nacken och är lite rödmosig men stöddig nog:

 

EVA: Eller, vart tog du vägen egentlien Reine? Skoftebyn va det?

 

REINE (utan att titta på henne, och ganska tonlöst): Aa.

 

EVA: Vardå nånstans?

 

REINE: Aa, mitt i ungefär.

 

EVA: Kunne mante få komma och hälsa på nån gång?

 

Frank får nästan hicka vid denna kommentar. Reine låtsas att han inte hört frågan. Helena tittar allvarligt och undrande på Eva.

 

EVA (muttrande till Helena): Antar inte…

 

Interiör: Frank går in i paviljongen där The Puch Dakota Trimmers förbereder sin spelning. Martin sitter och skruvar med  cymbalstativen och drar iväg nåt litet solo emellanåt utan att kommunicera mycket mer än så, och ser cool ut helt enkelt. Jonny och Lungan verkar också ha gått in i nån slags rockstjärneidentiteter nu för de bara hostar och harklar och lägger iväg plötsliga långa loskor ut i kulisserna, och sysslar med sitt.

 

FRANK: Allt lugnt.

 

JONNY: Näe…men det ska det väl inte va. (Ler.)

 

FRANK: Kommer tebaks nån kvart innan da, så ninte stressar upp er.

JONNY: Halvtimme är du hyggli, så vi hinner testa litte det sista.

FRANK: Kejda.

 

Exteriör: de fyras gäng strosar längs gångarna och försöker intressera sej för annat än den interna dialogen, köper dricka och varmkorv och står utanför avbalkningarna vid danspaviljongen där Flamingokvintetten intagit scenen nu och dansgolvet är åtminstone kvartsfullt. Det har fyllt på ganska bra runtom på bänkar och gräsmattor också och musiken mullrar och svänger. Frank håller om Helena bakifrån och kysser henne i nacken, och låter Eva och Reine klara sej själva en stund eftersom ljudnivån ändå ursäktar tigande.

Bilderna söker här visa hur Frank inte längre kan skilja på förvirring och förälskelse. Han tycker uppenbart om att hålla i och ta på henne, tycker om det lätta kittlandet av hennes nackhår i näsan, hennes svala fingertoppar mot hans handleder eller tinningar. Lusten att komma ännu närmare.

Bara att stoppa händerna i hennes bakfickor när hon vänder sej om, och trycka henne mot sej. Bara det att han vet att han får, att han inte behöver tveka, att han på nåt sätt redan hör hemma där, inbjuden och välkommen.

När det är dags att gå tillbaks till bandet överlämnar han ändå Helena i Evas och Reines vård efter att ha gjort upp om att ses utanför sceningången efter spelningen. När han vänder sej om efter några meter ser han hur bägge tjejerna liksom attackerar Reine med påstridigt intresse, och hur han för sin del tittar åt ett helt annat håll och förmodligen muttrar nånting enstavigt.

 

Interiör: konsertlokalen. Scenen beskriver en formidabel succé för bandet. Vi ser Frank huka bakom högtalarstacken med sin kontrollpanel. Vi ser bandet svettas och jobba ur hans perspektiv. Vi hör publiken släppa loss alltmer. Vi ser den hyperenergiska spattigheten hos bandmedlemmarna, både i närbild och i helbild. Vi hör brottstycken av Lungans mellansnack:

”Aa, så kan det gå om man tassar för länge på tå, vaffan det nu ska betyda… Här e allefall en helt annan historia – en två tre fyr!” ”Bättre kan det lante sägas eller? Tro hopp å tvärstopp! Fast vi ger oss feståss ente – en två tre fyr!”

Jonnys basslingor och Martins ettriga puksmällande, och Lungan som står på tå nästan hela konserten, som om det inte vore lättare att sänka mickstativet en aning.

Efter konserten åhör vi några kommentarer:

 

LUNGAN: Fyffan va…roligt!

 

MARTIN: Det är det här jag är gjord för, det kan jag änna säga nu!

 

FRANK: Jag tror faktiskt också du är det.

 

JONNY: Bra jobb me ljuse också, Frank. Rent blännande…

 

Exteriör: Helena och Eva står och väntar i bersån utanför sceningången sen men Reine syns inte till, ens på avstånd. Frank närmar sej.

 

EVA: Din kompis asså, skulle du säga att han är blyg eller bara litte konsti? (Hon förhör sej med huvudet en aning snedställt på det där viset som gör att han måste titta nån annanstans för att kunna samla tankarna och orden.

 

FRANK: Vaddåra, var har ni gjort av han?

 

EVA: Är la just det, han tog första bästa chans å försvinna i vimle…

 

FRANK: Är la inge me han. Han kanske förlora sej i musiken…

 

HELENA: …eller så tyckte han dina förhörsmetoder va i jobbiaste lage.

 

EVA: Vaddå förhörsmetoder… (Hon ser ändå ganska skuldmedveten ut.)

 

HELENA: Söt ändå, eller hur? (Hon armbågar Eva i sidan.)

 

EVA: Han gör junte ont å titta på allefall…

 

HELENA: Söt å blyg, var har jag hört det…

 

FRANK: Dente blyga vi är, som jag redan förklarat, men luttrade och försiktia.

HELENA: Just det ja, det va så det va…

 

De sätter sej i rörelse med strömmen mot utgången. Helena fortsätter pika Eva (”Så du har ett litet projekt här da?”), medan Frank backar upp med en del ansträngda leenden.

Därnäst ser vid Frank och Helena skiljas från Eva på den skrålande motorvarvande högtalarspräckta parkeringen. Eva rullar iväg på cykeln nerför backen medan Frank och Helena hopslingrade vinglar in i det varmt syrenprasslande egnahemsdunklet igen medan musiken och skratten klingar av.

På avstånd ser vi honom trycka upp henne mot nån strategiskt placerad lyktstolpe.

 

* * *

 

Några bilder här (ackompanjerade av Talking Heads ”Uh-oh, love comes to town”? eller 10cc:s ”The things we do for love”?) för att illustrera ett par sommarveckors flykt.

Sommarlov, småstadsjuni. Ingen gängbildning utanför gymnasierna och Odengallerian längre men ett stilla sus och övergivet prasslande bara i de högresta träden i Kungsgatsallén. Och längre ut i utkanterna är det förstås ännu sömnigare. Industrisemestern har förvisso inte dragit igång ännu men de ungar som är kvar i stan fyller antingen gräsvidderna runt utebassängerna på Älvhögsborg, eller så har de cyklat iväg till Fenixbadet vid Öresjö. Och Martin sitter nere i källaren på Håjum och smattrar men Frank och Helena cyklar t ex upp till Igelsjön på Hunneberg och sitter soltorkande på granithällarna, hör hur tystnaden andas i grantopparna runt det lilla svarta vattnet. Frank fotograferar (instamatic) Helenas barfotabalanserande på de barrströdda klipphällarna.

Och hon ligger på rygg med armarna utefter sidorna, vänd mot solen, och han ligger stödd på ena armbågen intill och tittar på henne ganska ogenerat. I det skarpa solljuset kan vi med Frank se hur porerna i hennes näshud öppnar sej och andas, och han lägger sin egen näsa tätt intill hennes och låter fnittret och kyssarna störa bort tankarna.

Sen ser vi dem i full karriär nerför grusbackarna.

Trollhättan, sommarlovsstiltjen, all den mjuka slitna asfalten sviktande under rågummisulorna, och de allt kvavare vindarna som vispar ner från industrierna på Stallbacka, in över småhusen och hyreskasernerna runt centrum. Förbommade lekskolor, varvande och alltid avlägsna gräsklippare. Övergivna tennisplaner med slackande nät och sårig asfalt. En slags tillvaro vid sidan av den vanliga och vana.

 

* * *

 

Interiör: Helenas rum. Hon ligger på rygg intill Frank i sängen och fönstret står på vid gavel. Hon rullar av askan från cigaretten mot sargen av askkoppen hon har på magen, och Frank har för sin del det sista av en skiva barkis med medwurst i munnen.

 

HELENA: Kunne ju änna vart i England nu om dente vart för dej.

 

FRANK: Vaddåda?

 

HELENA: Höll på och tjata på morsan hele vintern å sen va hon me påt da, språkresa te Bournemouth eller Brighton eller nåt, å så dyker du upp din jävel!

 

Frank är tvungen att smälta detta lite medan Ledin tonar ut och Brian Chapman tar över på blandbandet. Save me, take me away to the moonlight, the people around here don`t feel right…

 

FRANK: Dente sant…

 

HELENA: Trot om du vill.

 

FRANK: Men varför…

 

HELENA: Vaffan tror du.

 

Hon ställer ifrån sej askkoppen på grammofonlocket och rullar över på sidan och drar honom till sej. Hans underläpp sugs in i hennes mun och hennes fingrar gräver i hans hårbotten. Och han suger såklart tillbaks, och gräver både här och där.

 

* * *

 

Interiör: Vi ser först några sekunder ur ”Örnnästet” på vita duken, därefter bakersta raden i den mörklagda biografsalongen, och Frank och Helena i en av de manchesterröda hångelsofforna (övriga är tomma). Frank verkar fokuserad på filmen medan Helena ser sej omkring iannan hon skrider till handling. Vi hör blixtlåset öppnas och ser hur Frank stelnar till.

Helena fnittrar liksom fnysande för sej själv i dunklet medan Franks blick försvinner inåt och ansiktet börjar rycka samtidigt som han sjunker ner bakåt. Han ser närmast svimfärdig ut.

Det handlar sen inte om många sekunder innan Helena inser att uppdraget är slutfört. Hon får fram pappersservetter att torka av dem med.

Därnäst ser vi dem bländade komma ut i den sneda vita eftermiddagssolen, Helena road, Frank liksom lyckligt generad.

 

* * *

 

Interiör: Franks mamma i sitt hörn vid köksfönstret med den gamla mjukblandade kortleken (Stena Line) och högen av veckotidningar. På diskbänken strax intill står bryggaren gurglande och Frank häller upp en kopp och klämmer sej in på kylskåpssidan av köksbordet.

 

FRANK: Tan promenad vettja, det är hur skönt som helst ute.

 

FRANKS MAMMA: Kan tänka mej det, fast pappa vaknar nog närsomhelst nu.

 

FRANK: Ska ni göra nåt?

 

FRANKS MAMMA: Han ska la på Edsborg som vanlitt. och jag kanske följer me.

 

FRANK: Glöm inte nåt å sitta på bara, bänkara ente rolia framåt annra halvlek.

 

FRANKS MAMMA: Tror dunte jag vet det vid det här lage. Vasker. (Hon ler sitt omärkligaste och kliar sej i ögat med en knoge:) Va har Helena för sej da?

 

FRANK: Väntar på jag ska ringa förmodlien.

 

FRANKS MAMMA: Men hördu. Vad är det där för korkstyveri?

 

FRANK: Det vante menat som det lät.

 

FRANKS MAMMA: Hoppas jag verklien. Va du snäll mot dom flicker som står ut me dej för det finns allri nåra garantier att nån annan kommer å göra.

 

FRANK: Jag gillar Helena, hon är bra. Du missuppfatta mej.

 

FRANKS MAMMA: Bra va? (Hon ger honom en sned blick över kanten på kaffekoppen.) Va rart det låter…

 

Frank vänder sej om och tittar på klockan på väggen ovanför köksdörren. Sekundvisaren står som alltid och hoppar nere vid fem i halv.

 

FRANK: Hälsa farsan vi ses imorrn da, trornte jag är hemma innan han sticker.

 

FRANKS MAMMA: Visst.

 

Franks mamma samlar ihop korten och börjar blanda igen. Frank går ut i hallen. När han hukar för att snöra på sej skorna hör vi hur hans pappa hostar och rosslar i sömnen inne i sovrummet.

 

* * *

 

Exteriör: Frank och Helena badar vid samma brygga som Frank och Martin nyttjade i en tidigare scen. Sol. Cyklarna slängda i det höga gräset intill.

 

HELENA: Så du harnte snacka me han sen Parken da?

 

Hon plaskar ut en bit i farleden och ligger där på rygg sen och trampar med hälarna medan Frank håller sej inne vid bryggstolparna.

 

FRANK: Har bara försökt ett par gånger, men hans underlia brorsa slänger bara på luren när det inte är till honom… Fast han kunne ju också höra av sej feståss.

 

HELENA: Du trornte han vart sur för nåt da?

 

FRANK: Va skulle det va?

 

HELENA: Vet lante jag, dente min kompis.

 

Närbild på Frank som ser ut att grubbla över hur mycket Reine egentligen kan sägas vara hans kompis heller efter alla års uppehåll i umgänget.

 

FRANK: Nä, sur är hante. Är la barante så mycke för å snacka i onödan.

 

HELENA: Onödan? Och när är det nöditt da?

 

Frank svarar inte men häver sej upp på bryggan via en av de gamla rostiga förtöjningsringarna som hänger nån halvmeter över vattnet, och sitter sol- och vindtorkande på kanten sen med tårna droppande över vattnet.

 

FRANK: Skulle faktiskt gärna gå på Parken igen på lördag, på Ted.

 

HELENA (närmar sej i vattnet): Just det, syrran och hennes kille unnra om vinte skulle me. Han är änna gôtt nyfiken på dej vid det här lage…

 

FRANK: Vaddåda?

 

HELENA: Syrran har la berätta va söt du är, så han vill kolla själv! Han säger han måste godkänna dej innan du får fortsätta va ihop me mej.

 

FRANK: Jaha. Fast då får han fan köpa ut osså, annars kan han fortsätta unnra.

 

* * *

 

Interiör: vardagsrummet i en liten lägenhet (Helenas systers pojkväns), soffbord, hörnsoffa. Springsteens ”Born to run” (LP:n) på stereon. Frank tyr sej till sin lilla kvarting Explorer när Helena och hennes snällt leende liksom beskyddande storasyster och dennes kille (Peter) försvinner in i sin tidigare bekantskap. Syster är fyra eller fem år äldre, och killen ytterligare ett par. De verkar tajta och hyggliga, småleende men inte på nåt huvudklappande sätt och Frank känner sej ändå ganska lugn i sitt hörn.

 

PETER (till Frank): Lägg på litte virke föffan, det där går junte. (Han lyfter lite på ögonbrynen och ler för att neutralisera den stöddiga tonen.)

 

FRANK: Det e lugnt, jag tycker det är goare som det är. (Tar en klunk till direkt ur röret.)

 

PETER (återgår till sin tidigare utläggning för Helena): …nä, Springsteen släpper ingenting förrän det är per-fekt…han har hållt på med nya plattan i två år nu och är fortfaranne inte färdi…

 

FRANK (lite sluddrigt): Hurriganes da, har du inge med Hurriganes…eller Rory Gallagher?

 

Exteriör: Frank, Helena, Helenas syster och Peter traskar mellan de prunkande buskagen längs en förstadsgata i sommarkvällen. Frank som blir klar med kvartingen låter den blänka en dyster båge mot skymningen för att splittras mot trottoaren på andra sidan den öde gatan. De äldre ungdomarna sneglar oroligt medan Helena tar Frank under armen just i tid för att hindra honom från att slira ner i diket.

 

FRANK (fnittrande där han vinglar fram): Det är ju faktiskt fan vad ni ser gravallvarliga ut.

 

PETER: Vi får lägga påt kol så vi kommer in innan han trillar omkull…

 

Peter höjer farten och Frank blir förbannad men säger ingenting – sträcker istället ut stegen så att han tar täten ner runt kröken, taktfast visslande på signaturmelodin till Hylands hörna för att ytterligare understryka vilken kontroll han har.

Mörker, vi bara anar med Frank hur han står på knä i en eller annan trädgård, varpå han mirakulöst skrider uppför asfaltgången på rätt sida om vändkorset. Helenas därintill, stöttande. De andra som avvaktar lite längre fram, och grupperna av glatt kluckande skrålande gäng i dunklet under de tunga lönnarna.

Eva där nånstans i periferin, men suddigt. En dansbandssaxofon som småspricker bakom den förnöjda sångarens barytonblaffor. Benen som viker sej, Frank orkar inte ens hålla sej kvar på bänken där Helena satt honom. Helena, och oron i hennes flackande blick. Den svartvita 245:an som backar upp, och utsikten från insidan sen: Helena, fortfarande, uppgivet stirrande efter Frank/kameran där han rullar iväg – sluttande axlar och ledsna ögon.

 

Interiör: fyllecell på den lokala polisstationen. Frank vaknar på linoleumgolvet, inkrupen under den väggfasta britsen, förmodligen för att något skärma av det intensiva takljuset. Nerspydd, stel och ledbruten. Lite ledsen förstås, men mest av allt förvånad.

Han tar sej upp och sitter en stund bedrövad på britsen, ser sej omkring, vacklar över till den lilla högtalaren i väggen och trycker på knappen några gånger.

 

RÖST: Ja?

 

FRANK: Ja…kan ni släppa ut mej, jag är nästan nykter nu.

 

RÖST: Det är inte dags för dej än nä.

 

Linjen bryts och Frank vankar fram och tillbaks och sitter och ligger på britsen i några tidsillustrerande klipp innan han blir hämtad.

En trött konstapel bakom ett litet träbord plockar fram Franks nycklar och en del annat skrafs man lagt beslag på, och låter honom kvittera. Han leds iväg till en ännu tröttare tant från Socialförvaltningen som sitter vid ett skrivbord i en korridor. Han får ett papper att fylla i innan hon visar ut honom i garaget där ytterligare ett par konstaplar pekar ut den olåsta porten:

 

KONSTAPEL: Och hjärtlitt välkommen tebaks!

 

Frank vacklar ner genom ett skogsparti, vi ser honom kanske successivt alltmer som ifrån ovan när han fortsätter genom ytterstadsområdena, famlande efter balansen fortfarande, kryssande längs trottoarerna med morgonmåsarna och det skarpa låga bakfylleljuset skärande och snittande genom frontloberna.

I sin egen trappa blir han stående ett tag i trappan för att samla sej innan han petar in och vrider om nyckeln, men eftersom han skulle ha sovit hos Helena är det ingen som sitter uppe och väntar.

Han smyger av sej skorna och låser så ljudlöst som möjligt in sej på toaletten, borstar tänderna och blaskade det värsta av den nerspydda tröjan innan han ångrar mej och öppnar det lilla fönstret ovanför badkaret för att låta t-shirten falla ner i buskaget utanför.

I köket gör han slut på i princip en hel liter mjölk i ett enda ljuvligt svep. Vidare in till bäddsoffan där han inte ens bryr sej om att fälla persiennerna men bara slänger undan dynorna och byxorna och faller in under täcket.

 

BERÄTTAREN (medan vi ser Frank sova): Trollhättan, så länge sen och alldeles nyss… Vad ska man göra åt tiden, hur ska man begripa den? Allt växande vi gjort för att komma vidare, och det förgångna som ändå alltid lever sitt spökliv just under ytan och medvetandet. Vansinnet och frustrationen som legat där hela tiden, fördolt och nästan bortglömt, men som väcks till liv med full styrka när jag nu till slut dyker ner i sörjan av minnen och aningar.

 

Telefonen ringer flera gånger utan att Frank reagerar och till slut anar vi hur hans mor kommer in i rummet och går för att svara. Kameran ligger hela tiden kvar vid Frank i soffan.

 

FRANKS MAMMA: Ja hallå…hej…hej på dej, ja vänta lite bara.

 

Franks mamma kommer in i bild och ruskar i Frank:

 

FRANKS MAMMA: Ringer hon hit, jag trodde du va där…

 

Frank stapplar över till den väntande luren.

 

FRANK: Aa, vaddå?

 

HELENA: Vaddå vaddå, får mante kolla hur du mår…

 

FRANK: Joo, såklart. Fast jag vet lante om mitt ordförråd räcker riktitt…

 

HELENA: När kom du hem?

 

FRANK: Ingen aning, men det kante va länge sen. Å fyffan…

 

HELENA: Tog dom in dej?

 

FRANK: Vicka då?

 

HELENA: Polisen.

 

FRANK: Såg du la…

 

HELENA: Jo…

 

Och där är de tysta en liten stund, i brist på uppenbara kommentarer, och Frank passar för sin del på att hulka ur sej en del sura gaser, och öppnar dörren till den franska balkongen också och slänger iväg ett par tunga loskor.

 

HELENA: Väckte jag dej?

 

FRANK: Aa, eller jag vet inte. Har änna mest legat å vritt mej.

 

HELENA: Ska du fortsätta me det ett tag te da?

 

FRANK: Tror änna jag är tvungen. Orkar inge annat just nu.

 

HELENA: Nä…

 

Ytterligare en liten tystnad.

 

HELENA: Ringer litte senare igen da. Eller om du ringer när du mår bättre.

 

FRANK: Aa, just det. Kan vi säga.

 

De lägger på och Frank hasar tillbaks till bäddsoffan och försvinner bland de svettiga lakanen i gardindunklet med spolandet från duschhandtaget ute i badrummet och P3 på låg volym i köket. Varpå det ringer igen och Frank tar sej upp och svarar.

 

HELENA: Fan, Frank…

 

FRANK: Vaddå?

 

HELENA: Det är Eva, hennes farsa ringde preciss…

 

* * *

 

Interiör: Eva där på andra sidan korridorfönstret på lasarettet på Hjortmossen, knappt igenkännbar under blåtirorna och syrgasmasken. Uppsvullna kinder, igenmurade ögon, gips runt ena armbågen, håret delvis avrakat där man sytt, röda och blå och nästan gulgröna nyanser och schatteringar som går i och bryter av varandra som vore hon en Picasso. Slangar och elektroder och ojämnt pulserande kurvor. Ett dunkel. En coma. En overklighet.

 

SKÖTERSKA I: Hann honte säga nåt?

 

SKÖTERSKA II: Nä nä…hon harnte vart ve medvetanne sen dom hittana.

 

Det är röster i bakgrunden där Frank står och stirrar klentroget genom ett fönster från korridoren in i salen. Dämpat klapper av gummisulade träskor som försvinner ut genom svängdörrarna mot sköljen eller rökrummet.

 

SKÖTERSKA I: I Talldungen sa nån… Var e det?

 

SKÖTERSKA II: Tårtbiten vettu, den där lilla triangelformade parksnutten i grenen mellan Stallbackavägen och Tunhemsvägen…

 

SKÖTERSKA I: Aa…

 

SKÖTERSKA II: Preciss nedanför Folkets Park.

 

SKÖTERSKA I: Men va gjorde hon där?

 

SKÖTERSKA II: Skulle la hem, flickstackarn. Fyffasicken…

 

Eva och det som är kvar av hennes stripiga hår där mot det nötta kuddvaret. Bulan i tinningen, de blåaktiga handlederna – det är nästan så att vi känner hur det värker och bultar och svider, och då ligger ändå den verkliga smärtan nån helt annanstans.

En sköterska ger Frank en konstig blick, eller om han bara inbillar sej. Han drar sej iallafall bakåt mot väntrummet igen innan någon hinner höra sej för om vad han har inne på intensivvårdsavdelningen att göra. Och där ute sitter Evas mamma och pappa och lillebror – de ser gröna och overkliga ut i ansiktet, och han presenterar sej inte men fortsätter ut i korridoren mot huvudentrén.

Overkligheten, ja. Fåglarna som sjunger som om inget hänt, solen som trycker på mot asfalten och mot all den parkerade bilplåten som om det var en vanlig dag. En taxichaffis som sitter och röker med bildörren öppen och ena benet utanför – Frank ser på honom som om han inte riktigt kan förstå hur han kan sitta där och röka.

Bilder av Eva från tidigare, hennes tröja under Franks hand och hennes hand runt hans nacke, och hennes fötter som tassar runt med hans över gympasalsgolvet. Han svänger in under en järbvägsviadukt och låter blicken flacka iväg. Fryser, och svettas.

Gubbe med keps och enorm snusbula och strävhårig tax sniffande över gräsmattan på andra sidan gatan. Tant med shoppingbag på hjul som stretar uppför backen ett stycke framför Frank, och kärring som skakar mattor från en av de många balkongerna i det höga huset där Hörngatan korsar Klintvägen…

 

* * *

 

Exteriör: Frank sitter på ett cykelställ utanför en kiosk. Frank har en knappt påbörjad isglass i handen men verkar ha glömt bort den. Han ser tomt ut över gatan. När glassen börjar rinna ner i handen tittar han på den, reser sej och slänger den i papperskorgen vid kiosken, vänder och släntrar över gatan.

 

Interiör: Vardagsrummet hemma hos Frank. Han talar åter i telefon.

 

HELENA (tveksam och lite sprucken): Vad har du haft för dej?

 

FRANK: Nä, inge särskilt. Jobbat.

 

HELENA (försiktig, trevande, allt hennes vanliga självförtroende bortblåst): På tiningen?

 

FRANK: Aa.

 

HELENA: Harnte sett att du skrevi nåt.

 

FRANK: Nä, fast det har la mest vart notiser och sånt som mante signerar. Och rättande av vår ordblinne Lilla Edet-korrespondent…

 

HELENA: Är han ordblinn den? (Hon försöker sej på ett litet skratt, eller om det bara är vanan som rycker till.)

 

FRANK: Fullstännit. Iblann får man änna gissa va han menar.

 

HELENA: Herregu…

 

Och sen vet Frank inte vad han ska säga igen, eller ens om han alls bör säga nånting, och hon känner förstås av förvirringen och smittas. Och börjar för sin del babbla:

 

ELENA: Dom räknar me att hon ska vakna nu närsomhelst allefall, det ser bra ut påstår dom, fast det får man la tolka relativt liksom… Men då skulle hon få komma tebaks te stan åtminstone.

 

FRANK: Aa?

 

HELENA: Jag kan fan fortfaranne inte fattat.

 

FRANK: Nä.

 

HELENA: Sånt där hänner ju barante folk man känner, det va änna illa nog me dom där annra, att det va i Trollhättan…

 

FRANK: Aa.

 

HELENA: Eller hur?

 

FRANK: Jag vet inte…det är väl förmodligen få misshandelsoffer som helt och hållet saknar bekantskapskrets…

 

HELENA: Nä jag vet inte… Mår inge bra bara, det e för mycke, man tappar greppet liksom.

 

FRANK: Det e litte som å gå i sömnen, eller å halvsova…

 

HELENA: Vaddå menar du?

 

FRANK: Aa, allså. Som när man preciss vaknat ur en mardröm och vet att dente va på riktitt, men man kan ändånte skaka av sej känslan på flera minuter.

 

HELENA: Fast nu är det ju på riktitt…

 

FRANK: Aa, du ser. Va förvirrande det är…

 

Och Helena fnittrar till, men bara kort och avhugget eftersom ämnet ju egentligen knappast inbjuder till skratt. Och Frank fnittrar till på samma sätt, av sympati och för att han plötsligt saknar henne igen.

 

HELENA: Du får la höra av dej da, när du får tid.

 

För nån sekund har Frank munnen öppen, som om han ville be henne komma med en gång, men det blir till slut bara ett halvkvävt:

 

FRANK: Aa…

 

Interiör: köket hemma hos Frank. Frank och hans föräldrar.

 

FRANKS PAPPA: Vem va hon där me da? (Han viker ner tidningen och ser bekymrad ut.) Nån måste ju veta nåt.

 

FRANK: Veta vaddå?

 

FRANKS PAPPA: Flicker i den åldern går lante ensamma te Folkets park, inte på min tid allefall. Hon borde la änna pratat me nån som polisera i sin tur kan prata me. Nån kanske sett nån i närheten av na, som inte uppfört sej normalt.

 

FRANK: Vet inte farsan.

 

FRANKS PAPPA: Att dom inte ringer te dej texempel.

 

FRANK: Vicka då?

 

FRANKS PAPPA: Batongera.

 

FRANK: Va skulle dom ringa te mej för? Jag prata allri me na.

 

FRANKS PAPPA: Du va ju där, och du känner na.

 

FRANK: Misstänker du mej? (Frank får till ett slags om än plågat leende.)

 

FRANKS PAPPA: Lägg av. Men hennes föräldrar måste la veta att du och Helena va där.

 

FRANK: Tror jag faktiskt inte. Å jante ens säker på att jag såg na.

 

Franks föräldrar vänder sej som hastigast mot varandra och hissar upp varsina två ögonbryn.

 

FRANKS PAPPA: Inte ens säker va? (Han har mulnat en del och plockar upp tidningen igen, medan Franks mamma fingrar nervöst på kaffefatet.

 

FRANKS MAMMA: Frank, tonåriga kroppar är verkliente gjorda för sprit. Dente bara vuxensnack det där vettu.

 

Interiör: Föregående scen vid köksbordet växlar över i en ny på samma plats men med annat ljus och andra kläder. Franks pappa ser blekare och glåmigare ut än vanligt. Franks mamma ser ut mest som hon brukar men möjligen nån grad tröttare – lite mer frånvarande, som om hon tänkte på nåt fast utan större koncentration. Inte heller Frank ser särskilt pigg ut.

 

FRANKS PAPPA: Hur går det för tjejen nu da? (Vänder upp blicken samtidigt som han brer tjockt med smör över en av Pågens skorpor.) Harnte sett att dom skrevi om na på flera dar så jag antar hon är bättre?

 

FRANK: Tror det, fast hon minns fortfaranne inge.

 

FRANKS PAPPA: Förjäkla märklitt det där, hur man bara kan glömma nåt sånt. Borde la tvärtom etsa sej fast som allri förr. Å just bara det och inge annat…

 

FRANK: Aa, eller tvärtom.

 

FRANKS PAPPA: Jo…så är det feståss. Minnet vill lante ha met å göra.

 

Franks mamma tänder ännu en Right på den förra och sträcker sej över till zinken för att fimpa, och farsan drar upp det redan öppna fönstret lite till med ett oljigt och snussprucket pekfinger.

 

FRANKS MAMMA (mera undrande än anklagande): Börjar bli ett tag sen du va nere på tiningen.

 

FRANK: Mm, fast det är änna svårt å koncentrera sej…

 

FRANKS PAPPA: Låt det va sommar.  (Kämpar och vrider liksom till ett leende med de trötta ansiktsmusklerna.)

 

FRANKS MAMMA: Ja, jo. Jag bara tänker det är bättre å ha nåt å göra iblann…

 

FRANKS PAPPA: Själv är jag mer bekymrad över att inte Helena vart här på över en vecka nu, du har lante schabbla bort na redan? (Han försöker le igen, men det ser verkligen rätt blekt och halvdant ut.)

 

FRANK: Lägg av.

 

FRANKS PAPPA: Lägg av… Aa, man får la ta å göra det snart, det börjar änna bli litte trälitt det här…

 

* * *

 

Interiör: kameran närmar sej långsamt bäddsoffan i det mörklagda vardagsrummet. Frank rullar runt med marorna i det svettkvava mörkret, virar in sej i de fuktiga lakanen tills han vaknar pulsriden och flämtande. Och han står på knä intill soffan och bäddar om som hastigast, och slår en lov bort mot det gula lyktskenet utanför balkongdörren.

Svarta och förvirrade bilder som byter av eller bryter in i varandra. Evas försiktigt rodnande utmaningar, plötsligt blåslagna och blodrivna, och Mehdi Kücücler och Laila Karlsson (Frank känner deras ansikten från de passfoton som publicerats i media) som bisarra gastar i fonden. Helena som ler brett i början av en slitet knastrande film, för att hastigt sjunka bort och undan sen. Och Franks pappa, grå och trött men tapper. Eva under misshandeln, Franks sammanbitna hat när han ser de diffusa våldsamma bilderna för sej, och därpå plötsligt hans uppgivna sorg.

 

BERÄTTAREN: Eva, jag håller om henne och hon är alldeles verklig men sover, så lugnt att jag måste hålla andan för att kunna höra att hon andas, måste tända ljuset och se att hon har färg kvar i ansiktet. Och hon har det, men vaknar liksom till hälften och vrider sej bort ifrån ljuset.

Och jag släcker igen, och försöker somna om.

 

* * *

 

Interiör: vi ser på lite avstånd Franks pappa i skitigt blåställ falla ihop på arbetet, en enorm industrilokal med ett intensivt ljus av smält metall i bakgrunden. Arbetskamrater skyndar till.

 

Interiör: Frank och hans mamma utvakade på plaststolar i det torra lysrörsljuset i väntrummet på lasarettet.

 

Interiör: sjukhussal, ledsamma halvt fördragna oranga gardiner, beigebruna plastsitsar på besöksstolarna. En klocka hänger lite snett ovanför dörren, och nån slags abstrakt flammig litografi (jolle och kobbar?) misspryder väggen rakt framför sängen. Franks pappa med det tunna blonda håret spretande både hit och dit över landstingets nötta örngott ligger uppallad med ett glas saft med sugrör i under en hoppande EKG-kurva på en monitorn uppe under taket. Han är grå som aska med ett inte särskilt övertygande leende fastkrampat i ansiktet. Frank sätter sej vid fönstret och hör hur hans föräldrar chackar av det mest givna.

 

FRANKS MAMMA: Du är snart hemma igen.

 

FRANKS PAPPA: Ska bara passa på å passas upp ett par dar.

 

FRANKS MAMMA: Du kan änna behöva litte vila, stressante härifrån nu.

 

I nästa scen ser vi Frank och hans far ensamma i rummet. Frank med en klump i halsen och ett tryck över bröstet, hans far med nånting vädjande eller brådskande i ögonen. De håller varann med blicken.

 

FRANKS PAPPA: Hur är det, Frank?

 

FRANK: Man blir la litta skraj…

 

FRANKS PAPPA: Menar du det… (Han ger sej till att blinka spjuveraktigt mitt i den trötta grimasen men det känns som att han ångrar sej med en gång – det är inte den sortens utnötta klämkäckhet som vill till nu.) Du skante bli det vettu.

 

FRANK: Lätt å säga.

 

FRANKS PAPPA: Sånt här händer. (Han kastar en blick mot den stängda dörren mot korridoren.) Snackas inte så möe om`et men det är faktiskt inge ovanlitt alls. (Det där snedvridna konstiga leendet igen.) Jag bara måste säga det, Frank, ifall att…

 

FRANK: Lägg av…

 

Frank vrider sej på stolen och vill inte gå längre, vill inte höra mer – eller åtminstone prata om nåt annat. Och hans far tystnar också.

 

FRANKS PAPPA: Jaja… (Några sekunders tystnad.) Du är bra, Frank. (ett nytt leende som nästan känns avslappnat.) Man behövernte babbla så förbannat me dej, du fattar ändå.

 

Frank ser på sin far, och slår ner blicken igen.

 

FRANKS PAPPA: Hoppas allefall du vet allt det där jag allri sagt. Du är så jäkla bra, Frank, på alla möjlia sätt. Fast jag har nunte talets gåva… (Varpå han fullständigt outhärdligt börjar gråta, men frustar till och skärper sej med en gång, och torkar ur ögonvrårna med en av sina jättelika fingerleder.) Jag har läst om det här. (Ruskar liksom på blicken.) Man blir blödi och känslosam av infarkter… (Några sekunders tystnad igen.) Å annra sidan är det kanske det dom är te för, infarktera – att man äntlien ska begripa va som är viktitt mens man är här…

 

* * *

 

En serie bilder här av Frank trampande längs lasarettets korridorer, slött vevande i kaffekopp på cafeterian, stående på plattlagd rökterrass mellan infiltade nikotinister i rullstol och avsågade oljefat fulla av fimpar, han biter håglöst i en Dajm och stirrar ut i den absurda kvittrande grönskan. Vi ser också hans mamma, urgröpt av sömnbrist och undernärt kedjerökande, blicken som oupphörligt rör sej fram och tilbaks med små ryckiga rörelser.

Därnäst ser vi Frank i ljusa begravningskläder sänka ner urnan i en grop intill en buxbomshäck intill en brusande riksväg. Solen, en eftermiddag mot slutet av juli, och den kvava hettan under de dammiga lövverken. Gruppen av ljust klädda förvirrade människor som långsamt spricker upp och skingras över gräset och längs de smala grusade gångarna. Prästen som ingen av dem känner, men som ändå ger sej till att mumla deltagande åt höger och vänster – Frank orkar inte ens ignorera honom när han passerar men nickar stillsamt och bekräftande.

 

* * *

 

Interiör: Frank sitter i ett mörkt hörn i det bullrande tidningstryckeriet och tittar frånvarande rakt fram en stund. När någon går förbi (i blåställ) vaknar han till och reser sej mödosamt, går ut ur bild.

 

Exteriör: Frank och Martin promenerar långsamt längs öde förstadsgator.

 

MARTIN: Vet ännante va jag ska säga, Frank, finns la faktiskt inge möe man kan säga egentlien…men du ska veta jag allti lyssnar.

 

Tystnad.

 

FRANK: Nä det är ju så.

 

Tystnad.

 

MARTIN: Petter ble stoppad på Floridan av Långe-Jan igår och de va la inge revynummer preciss, han lär få problem me både vattenkastninga å lämpe framöver…

 

FRANK: Den goingen…

 

MARTIN: Man kunne tycka polisen borde ha annat för sej i Dödens Stad… (Martin rodnar och snaglar mot Frank när han inser klavertrampet.)

 

MARTIN: Och lillbrorsan släpper Mjukisbitar 23, spring å köp!…

 

FRANK: Sickna folk.

 

MARTIN: Huvesaken dom trivs me sej. Antar jag.

 

Klipp till ny bakgrundsmiljö i samma stil som tidigare.

 

MARTIN: Har ni paus nu da liksom, eller är det slutsignalen som gått?

 

FRANK: Vet inte faktiskt. Paus antar jag…

 

MARTIN: Är la inge riktitt svar egentlien.

 

FRANK: Finns kanske inge heller.

 

MARTIN: Fast nåt måste du la veta? Inte för det angår mej på vare sej ena eller annra vise…

 

FRANK: Hon är skitbra och jag känner mej som ett as, men kante göra nåt åt det…

 

MARTIN: Va va det som hände da?

 

FRANK (svaret slipper ur honom innan frågan är helt färdigställd): Eva…

 

MARTIN: Det feståss.

 

De genar över de sommaröde asfaltplanerna utanför sin skola och fortsätter upp mellan småhusen. Aplar hänger ut över låga gjutjärnsstaket.

 

MARTIN: Hur e det mena nu da? Hörde hon fått komma hem allefall…

 

FRANK: Aa. Dom säger hon börjat minnas litte osså, fast utan å kunna peka ut nån. Säger hon gick förbi Parken en sväng för å titta litte utifrån bara, helt själv.

 

MARTIN: Kanske kommer da.

 

FRANK: Ifall hon känden ja, annars blir det la svårt.

 

MARTIN: Jo. Så litten är lante stan…

FRANK: Är lante det.

 

Klipp till ny bakgrund: några smågrabbar har klättrat över stängslet till Edsborg och kutar onkring med ett slitet läder på grusplanen bakom läktaren, medan Frank och Martin rör sej hemåt längs cykelvägen utmed 45:an.

 

MARTIN: Ändå rätt litten såklart. (Han ser sej omkring som om det just gått upp för honom. Knappt nån trafik alls på riksvägen och bara det låga gyttret av småhustaken på andra sidan jordvallen, och av hyreshusen borta runt Götalunden.)

 

FRANK: Jo. Jo, rätt litten är den feståss.

 

* * *

 

Exteriör: Frank cyklar genom stan, ut i de södra förstäderna mot Skoftebyn.

 

BERÄTTAREN: I tidernas begynnelse bodde han längre upp på Tessingatan i Sandhem, en halv kilometer från Martin och mej ungefär, och gick dessutom i min klass. Men i trean eller om det var mellan trean och fyran köpte hans föräldrar en rätt bra tilltagen kåk nere i Skoftebyn, varmed han så att säga var förlorad för min barndom. Det blir ju så; i den åldern består även en stad av Trollhättans begränsade storlek av ett antal skilda världar, och avståndet mellan två ytterkanter som Stavre och Skoftebyn är inte tal om att försöka överbrygga. Man får avvakta, eller hellre glömma varandra och ta det som det kommer sen om det nån gång skulle få för sej att komma.

 

Frank ställer cykeln utanför en större villa. Reines ganska märkliga hembygge (möjligen en nersågad och omsvetsad Zündappram med Coloradotank och buffalostyre och förlängd framgaffel, och en del influenser och bidrag från ytterligare andra håll) står lutad mot en av stolparna under carporten, där det också står en småbucklig medfaren silvergrå Porsche inkörd. Frank går uppför den plattlagda gången och låter den enorma gjutjärnsklappan dundra mot ytterdörren. När ingen öppnar tar han en liten promenad runt huset istället, för att kika in genom fönstren.

Snyggt ställe, snygga inte alltför vräkiga möbler, inte alltför mycket prylar överhuvudtaget. Gott om plats där inne att tassa omkring, och teven lite på undantag vid sidan av soffgruppen. Frank ser en del snygga målningar också och blir stående ett tag tittande. Just innanför skjutdörrarna ut mot altanen på baksidan hänger en till synes väl påpucklad Everlastsandsäck i en takbjälke intill en roddmaskin nersjunken i ryafluffet, och längre bort mot det amerikanska köket anar vi en av de där sköna gamla enorma jordgloberna med bar i. Frank lyfter imponerat på ögonbrynen.

På bortre kortänden kikar han in i vad vi antar är Reines rum, till skillnad från resten av huset överbelamrat med grejer. Långsamt roterande flygplansmodeller upptryckta med sytråd och häftstift i taket och vägghyllor fulla av serietidningar och Wahlströms gröna ryggar och radiostyrda bilar och balsaplan, och på golvet ett par väl nötta skateboards halvt inrullade under sängen. En krokig blå Kungsfjäder och en öppen verktygslåda och läderkulor och en sportbag, och så sängen då och det i sej överhopade skrivbordet förstås, och en låg snurrfåtölj full av utochinvrängda kläder.

Frank kliver vidare över några prydliga rabatter fulla av penséer och lejongap och kommer ut på uppfarten igen just som ytterdörren öppnas inifrån. Reines några år äldre bror närmar sej hotfullt Frank. Han har bar överkropp och en frottéhandduk runt höfterna och är följaktligen fuktig i håret. Han har också en del muskler att backa upp attityden med.

 

REINES BROR: Och vaffan tror du du håller på me da?

 

FRANK: Jag letar efter Reine…

 

REINES BROR: I rabattera? (Han tar ytterligare steg mot Frank som hastigt retirerar ner mot trottoaren.) Om folk inte öppnar när du ringer på betyder det antingen att dom inte är hemma eller osså att dom avböjer ditt sällskap, det är hursomhelst allri nån invitation å snoka runt å trycka din feta kran mot rutera!

 

FRANK: Tänkte bara kolla litte hur han bor, jag harnte vart här innan…

 

REINES BROR: Och kommernte hit igen, bara så du har det klart för dej! Försvinn nu sketonge innan jag trycker upp näsbene i hjärnan på dej, ifall du har nån!

 

Frank tar sej ut på gatan så snabbt som värdigheten tillåter, äntrar cykeln och rullar iväg längs den öde gatorna.

 

BERÄTTAREN: Vad man ser och förstår utan att vara medveten om det, kunskapen förlorar sej ibland i ovidkommande diskussioner, blir liksom stående på trottoaren i plötsligt samspråk med någon som oförhappandes dykt upp runt nåt av det förflutnas alla gathörn, glömsk av sitt egentliga ärende. Eller nåt…

En slags vag bävan bara, en något men bara något tyngre andning, knappast mer än så.

Tankar som alltid fladdrar i väg i allra sista tiondels sekunden innan handen hinner sluta sej och hålla dem:

Skygglapparna på och öronpropparna i, varpå skulden kokar ihop till en sur gegga av cynismer och defensiva förekommanden.

Blickar som galna flugor, berusade luftakrobater, underliga ord och meningar och tystnader som man inte kan ta till sej men åtminstone nånstans och på nåt vis förstår att sortera lite för sej – för eventuell framtida utredning.

Den sortens blåmärken som inte syns när man tittar rakt mot dem, men som bara växer ut och bultar molande längst ut i ögonvrån.

 

* * *

 

Exteriör: Frank sitter på en sten i skogsbrynet på andra sidan ängen från Evas hus. Han täljer på en pinne och tittar emellanåt ut över ängen mot huset. Lägger ifrån sej pinnen och kniven, kramar ovant en prilla Röda Lacket, återgår till täljandet.

 

* * *

 

Interiör: Frank vid telefonen. Kvinnlig röst i luren.

 

RÖSTEN: Norbeck.

 

FRANK: Aa hej, jag söker Reine…

 

RÖSTEN: Verkligen. Och vem ska man tro att `jag´ är da?

 

FRANK: Hursa?

 

RÖSTEN: `Hursa´? Dej tror jante jag haft äran å träffa. `Hursa´ vaddå?

 

Frank blir lite ställd medan han undrar om hon försöker vara rolig eller ironisk eller om hon bara är dum i huvudet. Sen bestämmer han sej för att lägga sej på samma nivå.

 

FRANK: Hursa Pettersson. Med två t och två s – gammel bekant från barnaåren. Är han hemma?

 

RÖSTEN: Lika roli du som Reine tror jag, och jag har lika liten aning om var ni befinner er. Han är la å tittar på utsikter i vanli orning.

 

Varpå ett plötsligt men ganska stillsamt klick meddelar att samtalet var över. Frank står med luren i handen och nickar stillsamt.

 

* * *

 

Exteriör: Frank cyklar över den höga Oscarsbron och reser sej upp för att ta itu med den branta backen upp mot Kopparklintens utkik i skogen högt över Trollhättan (där vi tidigare sett honom med Helena och Eva). En bit upp är han tvungen att kliva av och leda cykeln. Han ställer cykeln på den lilla parkeringen och går den sista biten genom tall- och granskogen. Vi anar hur han successivt blir alltmer tveksam när han närmar sej målet. Det råder en spöklik känsla över scenen, om det nu är för att Eva och Helena var med förra gången eller för att han är ensam nu på en plats där ett brutalt ouppklarat mord begåtts för inte så länge sen. Ändå är det en vacker plats, och en solstrålande middagstimme i slutet av juli.

Det är som om all föresats och kaxighet svettats ur honom, och när han uppifrån krönet kan se ner mot den övergivna plattformen kommer plötsligt frossan över honom. Han ser Laila Karlsson (kvinnan som dog på den här platsen) kliva på intill med en disträ och frånvarande min och en tallkotte rullande mellan pekfingret och tummen medan labradoren sniffar iväg åt höger och vänster ett stycke framför. Han blir stående och kan för några sekunder höra hennes ändå inte särskilt ansträngda andhämtning när hon passerar. Hon släntrar nerför backen, fortfarande utan att lyfta blicken från den där kotten, medan Frank hör hur vinden tar över i tallkronorna och i de enstaka björkarna, och hur det knakar till ett par meter in i den täta vegetationen åt vänster. Och innan han vet ordet av springer han som Juantorena tillbaks längs stigen ner mot parkeringen där han rycker åt sej och gränslar cykeln i farten, för att dra iväg nerför serpentinerna utan så mycket som ett finger på bromsen.

 

* * *

 

Ett drömlikt collage av snabba scener med folk som stumt sluter upp vid Franks sida, Franks förvirrade blickar, och det han ser: gammal invand vardagsrekvisita som plötsligt ter sej ny och främmande – gatorna och dungarna och kioskerna och de små torgen eller öppna platserna där han blir stående, blinkande som en turist i motljuset. Hans mor som sitter där i sitt rökmoln på bortre sidan av köksbordet, flippande och flappande med de gulnade spelkorten mot vaxduken, tyst, blek.

 

FRANK: Går ut igen, morsan.

 

Hon reser sej förvirrat halvvägs, som om han på nåt vis behövde hennes hjälp för att komma iväg, och sjunker ner igen när det slår henne att han faktiskt inte gör det.

 

FRANKS MAMMA: Aa, ja, vi ses sen da.

 

Därpå ringer Frank på hos Martin, vars mamma öppnar.

 

MARTINS MAMMA: Men Frank, slå ner dej ska jag hämtan kopp!

 

Sonja, Martins mamma, ser ut och låter som vanligt, fast med en nyckel i ryggen som går runt och runt med ett knappt hörbart mekaniskt tickande.

 

MARTINS PAPPA: Bra du kom så kan du hjälpa te me Mums-mumsena – vi har fyra askar i kylen och en i frysen och får knappt plats med nyttihetera.

 

Gunde, Martins pappa, är också sitt gamla vanliga, fast liksom med ett litet reverb eller en tiondels fördröjning.

 

* * *

 

Exteriör: Frank cyklar ut genom det sista av stans ytterområden, förbi Lyrfågelskolan och TFK-planen, genom Halvorstorp, förbi Violas plantskola. Den ändlösa västgötaprärien tar över och bara industrierna på Stallbacka i väster och Hunnebergsplatån i nordost bryter horisontlinjen.

Tunna moln och soldis, och en svag men bara svag fläkt som drar fram över rapsen och rågen. Han svänger in på landsvägen mot Gärdhem men tar vänster sen redan efter ett par hundra meter. Skakar grusväg fram mot bergets fot.

Han får resa sej upp i första backen men sen planar det ju ut en stund igen förbi ängen med de enorma ekarna, och de gamla träkåkarna som ligger och kippar till vänster. Och sen bär det uppför på allvar och han får kliva av och ta spjärn med envisa bredsidor.

Hunneberg, en plats av truligt tigande storskog och igelbemängda svarta vatten, av hotfullt glimmande älgögon och lommars liksom ångestladdade skrik över de mörka vidderna, av länge övergivna och avbarrade skogshyddor och småfolkets tassande och fnysande bakom jättevältorna. Uppe på platån trampar han längs den smala grusslingan, zickzackande mellan groparna i makadamen. Grönsvarta väggar av gran på bägge sidor, och ett litet envist knottmoln runt skallen. Åldrade mossbelupna timmertravarna här och där längs vägen.

Frank ser lite osäker ut när han svänger in på en liten skogsväg. Det stöter av rötter och håligheter genom fälgarna och ramen och allehanda oväntade bilder passar på att fladdra förbi. Lenell med kaffet skvimpande över koppkanten på tryckeriet den dagen de hittade turken.  Martins sammanbitna skruvande bakom batteriet på Parken. Franks pappa, med IFK-nålen i den nötta kavajslaget och de tunna testarna vispande i vinden över ståplatsläktaren. Helena frustrerat flaxande med de för långa ärmarna i den för stora tröjan på andra sidan bakrutan när de kör iväg med honom mot ”tillnyktringsenheten”. Varpå han får syn på mopeden, inkörd ett stycke i slyskogen vid sidan av vägen.

Det är tveklöst Reines ganska lättidentifierade fordon. Han lutar cykeln ljudlöst och obegripligt mot några slyslanor ett bra stycke från mopeden och närmare vägen. Nästan smyger över för att titta.

Frank håller handen några millimeter ovanför motorblocket och känner hur det ångar. Står ett par sekunder och tittar, fortfarande fascinerad av den oheliga kombinationen av delar som utgör Reines moped. Och blicken söker sej av sej själv tillbaks till det ställe strax innanför gashandtaget där den passerat en halv sekund tidigare – rostmönja eller utsmetat intorkat blod på både styre och handtag. Varpå han rör sej vidare uppför stigen genom slyskogen, som om all medveten förmåga till logiskt tänkande och analys och slutsats bränts ut ur skallen av den långa transportsträckan, eller kanske redan under den hariga flykten från den övergivna Kopparklinten. Om inte ännu tidigare.

Han plockar upp en ganska kraftig och bara lätt böjd tallpinne från marken, varpå fötterna själva bär honom vidare.

Vid slutet av slyskogen stannar han, fortfarande i skydd, och ser Reine stå tretti eller fyrti meter längre bort vid avgrundens rand, med ryggen mot honom. De breda axlarna under den slitna jeansjackan. Bachman Turner Overdrive-loggan i svart och nästan bortnött tusch. En antydan till Gällivare-häng och det lite stripiga blonda håret. Frank står några meter in i sälgen, oförmögen att vare sej gå längre eller på annat sätt påkalla uppmärksamhet. Ser att det är Reine, och vet ändå inte vem det är.

Några kajor som väsnas längre bort i skogen. Mulnaden som verkar växa till sej för varje sekund. Aningen av de enorma luftvidderna just bortanför den där helt frusna gestalten, och vinden som står alldeles stilla och tiger.

Det är osäkert hur länge de behåller dessa positioner, det kan vara några sekunder eller en kvart. Fixerade i bara puls och väntan, frusna i varsin förvirrad längtan. Sen byter Frank fot och råkar knäcka en liten kvist med ett ljud som skriker ut i den relativa tystnaden, och Reine rycker till och vrider långsamt på huvudet.

Och han tittar rakt in i kameran, men med ögon blanka och frånvarande. Ser han överhuvudtaget? Utan att röra en enda ansiktsmuskel och fortfarande liksom i slow motion låter han huvudet svänga tillbaks, och Frank backar plötsligt skräckslagen. Kliver bakåt utan att ta blicken ifrån den orörliga figuren där borta, och vänder sej om efter några meter och springer sen igen. Springer utför backen med slyet rappande över armarna och låren och ansiktet, springer förbi Reines moped, rycker åt sej cykeln och trampar iväg och sätter sej inte ner förrän i backen. Skakande över tjälskotten genom serpentinerna, lyssnande genom det intensiva grusknastret och fälgklingandet efter det avlägsna motorljudet.

 

* * *

 

Interiör: Frank snörar av sej skorna i hallen. Hans mamma ställer sej i öppningen mot köket.

 

FRANKS MAMMA: Har du haft det trevligt?

 

Frank tittar på henne som om han inte riktigt kan placera henne. Sen ramlar polletten ner:

 

FRANK: Jo. Avisst.

 

Han ler så hjärtligt och avspänt han förmår, och går in på toaletten sen.

 

FRANKS MAMMA (när Frank går förbi köket mot vardagsrummet): Ska dunte ha nåt å äta?

 

FRANK (i farten): Om en stunn kanske.

 

Vi ser Frank sitta på stolen vid den franska balkongen. Han stirrar ner på asfalten under fönstret. Han fyller i konturerna på en gammal Don Martinfigur på telefonblocket tills det går hål i pappret. Plötsligt lägger han fingret i nummerskivan på Dialogen på fönsterbrädan och slår ett nummer, men kommer till sans och lägger på igen efter två signaler och innan nån svarat. Efter ett par sekunder slår han ett nytt nummer, vi hör Evas pappa svara (”Ja det är Enoksson”) och Frank är uppenbarligen inte beredd på det (kanske tänkte han inte på vilket nummer han slog) och efter ett par sekunders förvirrat flåsande lägger han på luren.

Och sen kan han inte sitta still längre men går ut i hallen och snörar på sej skorna igen. Och hans mamma tittar åter ut ifrån köket, med en Right hängande i mungipan:

 

FRANKS MAMMA: Går du igen?

 

FRANK: Kommer snart.

 

Vi ser honom gå snabbt och hetsigt längs förstadstrottoarerna, runt vårdcentralen vid Tunhemsvägen och runt Ica. Vi ser honom ta sej över ängen till det semesterdåsiga lilla industriområdet där Martins band har sin källarlokal. Utanför ingången verkar det gå upp för honom att han inte egentligen vill träffa dem heller, han går runt på baksidan bara och lutar sej med ryggen mot väggen. Han glider långsamt ner i sittande på den grusiga asfalten, alltmedan Martins trummor och Jonnys bas stöter upp genom betongen och murbruket.

 

* * *

 

Interiör: vardagsrummet hemma hos Frank, vi kommer rakt in i ännu ett telefonsamtal. Frank ser utvakad och likgiltig ut, men är ändå vassare än vanligt:

 

MARTIN: Skaragoingen va där vettu, men den fan gick efter några låtar…

FRANK: Åffan…

MARTIN: Inte för han haft nåt för å stå kvar, men ändå.

FRANK: Snackante skit, Martin, ni hade ännu huggt som kobrer om han kommi och viftat med papper. Kontraktskåta horer som alla andra påstådda rockrebeller.

MARTIN: Hoppas jag verklien dunte tror…

FRANK: `The Puch Dakota Trimmers´, i samma stall som Paul Jet å kompani, helt i linje med namnbytet tycker jag!

MARTIN: Fan va du sårar mej Frank…

Vi hoppar ut ur samtalet och in i Franks frukost i köket. Han äter utan större entusiasm sina flingor med mjölk och vi anar en del av texten i lokaltidningen där den så kallade spaningsledningen går ut med ännu ett vädjande till ”den stora detektiven Allmänheten” om hjälp med tips och uppslag. (Man erkänner utan omsvep att man inte kommit nånstans, bortsett ifrån att man kunnat avskriva en handfull ändå aldrig särskilt heta spår; man står på noll helt enkelt, i samtliga tre fall.)

 

Därpå ser vi hur Frank lätt bedövad av sömnbrist och allmän förvirring strosar ner mot stan, där han bokstavligen stöter ihop med Helena i ett gathörn.

 

HELENA (efter att de återupprättat normal samtalsdistans efter krocken): Hur är det?

 

FRANK: Sådär. Hur är det själv?

 

HELENA: Joda, det knullar.

 

Frank ser lite förvirrad ut och vet inte om han hört rätt, även om hon visst rodnar lite bakom det breda men ändå uppenbart nervösa leendet.

 

FRANK: Jaha. Var det bra på kusten da?

 

HELENA: Åkej antar jag. Hade ju hellre vart hemma med dej.

 

Hon flyttar sej så nära nu igen att han kan känna hennes andedräkt, och han tar instinktivt ett steg bakåt.

 

FRANK (undvikande, medan han tittar uppför gatan och hon lutar sej mot väggen för att låta sin ena höft rita en ganska svårignorerad båge i de tajta svarta bomullsbyxorna): Aa…

 

HELENA (med ett frimodigt och löpskt menande leende): Vore kul om du ringde nån gång igen.

 

FRANK: Aa, kanske gör det. (Han backar iväg från henne, bortåt trottoaren.) Vi ses ju hursomhelst. (Han vinkar till och vänder sej om och går, pulsriden.)

 

Sen ser vi hur han köper en Röda Lacket i Pressbyrån och hur han sitter ett tag på en bänk i Marie Alberts park.

 

Sen ser vi honom med sin mor i det lilla köket, fönstret står vidöppet, de äter pannkakor medan heta pustar av augusti slår in och får det att fladdra i kökshanddukarna emellanåt.

 

FRANKS MAMMA (frånvarande medan hon drar åt sej sockerskålen): Att det skulle bli du och jag bara, huxflux.

 

FRANK: Mm.

 

FRANKS MAMMA (ströande försiktigt): Blir svårt å vänja sej.

 

FRANK: Går lante egentlien.

 

FRANKS MAMMA: Nä, men på nåt vis…

 

Hon avslutar inte meningen men reser sej istället och går på toaletten. Frank rullar ihop en pannkaka och tuggar i sej mest på rutin, och lägger över en ny på tallriken just som hon är tillbaks.

 

FRANKS MAMMA (rödögd): Hanses semester sulle börjat ida…

 

FRANK: Morsan…

 

Men hon säger inget mer, och inte Frank heller. De bara äter långsamt och sammanbitet.

 

* * *

 

Exteriör: Frank och Martin promenerar mot stan för att se vattenpåsläppet vid fallfåran i samband med den lokala festivalen ”Fallens dagar”. Felfri sommarkväll.

 

MARTIN: Har allefall börja hända litte grejer nu. Gäller bara å hålla i nu da, å gneta på.

 

FRANK: Fast med lust feståss.

 

MARTIN: Aa, jo. Är ju änna musik det hannlar om.

 

FRANK: Kanske lätt å glömma iblann när det kommer in massa annat?

 

MARTIN: Inte egentlien – när Lungan räknar in och det drar igång är det fan bara rolitt och ingenting annat!

 

FRANK: Härlitt.

 

MARTIN: Fast det är la klart att en groupie eller två sulle lante skada.

 

Liten paus i konversationen.

 

MARTIN: Spelar faktiskt munspel nu pån låt, samtiditt som jag kliar skinnen.

 

FRANK: Svårslagen kombination.

 

MARTIN: Har allefall allri hört talas om den förrut.

 

De går förbi Polhemsskolans domäner, skolgården ser ödslig ut som skolgårdar plägar göra om sommaren. Längre fram växer det gamla vackra tegelröda vattentornet in i utsikten och dominerar den snart alldeles, tills de plötsligt är förbi och sjunker ner mot Drottningtorget – bussarna har just kommit in från stadens utkanter och släpper en efter den andra av sina laster. Som kryllar iväg hit och dit, med en inte oäven rännil västerut ner mot Klaffbron.

 

MARTIN (lakoniskt): Fest i Dödens Stad. (Han ser ut att bita sej i tungan efter detta yttrande.)

 

Augustiskymning. Solen som rodnar och slår undan blicken uppe över Strömslund. Ett avspänt strövande sorl och knaster av grus i Allén. En och annan mjukglassmumsare på bänkarna längs Kungsgatan och i Karl Johans park.

 

BERÄTTAREN: Jag tänker på Martins kommentar, och på hur fort folk glömmer eller tränger undan och rullar vidare i de gamla spåren. Sen tänker jag på Reine och den där rostmönjan på styret. Och undrar om jag håller på att bli tokig, och om det i så fall är ett under omständigheterna normalt och övergående tillstånd eller om jag kanske borde söka för det. Men jag är så trött på all svart malande osorterad tankegröt kring farsan och morsan och Eva och Helena att jag egentligen inte orkar med att dessutom oroa mej för egen del…

 

MARTIN: Minns inte när jag såg ett påsläpp sist.

 

Strömmen av folk tätnar neråt Klaffbron. Ovanför Kungsgrottan vid fästet av Oscarsbron som är den primära läktaren vid vattenpåsläppen möter de som överenskommet Jonny och Lungan, och eftersom det fortfarande är ganska tidigt står de kvar där en stund och ser stadens invånare passera ut på bron där de flesta stannar upp och intar sina platser vid norra räcket, om de inte väljer att fortsätta över till andra sidan för att klättra ner ett stycke och på så vis komma närmare forsen.

 

JONNY (i det han sträcker fram ett skrynkligt paket Hobson som Frank efter lite arbete lyckas pilla ut en plattsutten cigarett ur): Får vi se om det spolas iväg nån tokig tysk eller japan i år da.

 

LUNGAN (flinande): Brukar ju änna va antingen eller.

 

MARTIN: Att dom allri lär sej da.

 

FRANK: Dom får la bra bilder me sej nerför falle allefall. (Skruvar upp lågan på Jonnys Bic.)

 

JONNY: Dom som spolas bort lär sej nog men har junte så stor nytta avet.

 

LUNGAN: Ska vi osså ta plats eller, innan det blir helt snoritt.

 

De sätter sej i rörelse, kryssande genom sorlet ut mot mitten av bron. Jonny drar en förvirrad skröna om ett besök på intensiven för nåt år sen (”Full som ett ägg på Folkets Parkering…vingla upp ten kille ve en Cheva där och gjordeme lusti…varpå killen som alltså va han Jeff Nerman, Syltemördarn, trycker upp solglasögonen i pannbenet på mej med handflatan innan han går loss på resten under nån halvminut…inte ens morsan kände igen mej, hehe…)

 

HELENA (snett bakifrån): Martin!

 

Frank och Martin vänder sej om samtidigt men det dröjer nån sekund innan Helena erkänner att hon sett Frank:

 

HELENA: Och Frank osså feståss. Men va gör ni här, ente ni för tuffa för sånt här?

 

Det är fortfarande Martin hon tilltalar, vilket sprider en lite pinsam stämning.

 

MARTIN: Iblann rör vi oss faktiskt på stadens gator preciss som vanlia män.

 

Hon skrattar lite tillgjort och sorgligt och vaggar ett par centimeter närmare.

 

HELENA: Du får höra av dej nästa gång det händer, så man kan hänga på.

 

MARTIN: Visst.

 

Martin försöker vända sej bort för att liksom lämna över henne åt Frank, och Frank för sin del gör väl ett försök att fånga och hålla hennes blick för att ta udden ur hela situationen. Men hon är alldeles för förvirrad, och för störd av sin misslyckade attack, och banar sej plötsligt väg bort genom de tätnande leden och är försvunnen lika snabbt som hon såattsäga materialiserades.

 

MARTIN: Puh. (Paus.) Hon måste va bra knäckt på dej för å försöka en sån där grej.

 

FRANK: Eller nåt.

 

MARTIN: Gamla svartsjukeleken, vaffan…

 

De tränger sej fram till Jonny och Lungan som redan tagit plats vid räcket hyfsat nära mitten av bron. Ett par trehundra blickar riktas i ett slag norrut över avgrunden mot fördämningen där det börjat sippra, och sorlet mattas av som på kommando. Det klingar till ifrån strålkastarna på banken nedanför kraftverket, och de feta ljuspelarna skjuter ut över fallfåran där de första rännilarna slingrar fram mellan stenblocken samtidigt som det börjar fylla på rejält bakifrån.

En allt friskare fors därnere, allt stridare strömmar. Det vitslagna vattnet som studsar fram och sluter in den ena bumlingen efter den andra, fyller ut håligheterna och rännorna, rör sej obevekligt ner mot bron, och en del av de mer våghalsiga åskådarna under bron får plötsligt kalla fötter och drar sej uppför sluttningen igen.

Även högt uppe ifrån bron där Frank (och kameran) står är det ett skapligt mäktigt skådespel, och allt mäktigare allteftersom vattnet vräker ut genom de vidöppna luckorna. Det är iochförsej bara den tämjda älven som får leka av sej lite, men med fantasi och inlevelseförmåga är det inte svårt att se hur det måste tagit sej ut innan Strömkarlsbron där borta och den långa fördämningen snöpte av den naturliga fallvägen till förmån för den stillsamt framflytande trafikleden och avtappningen genom kraftverksturbinerna. Frank förefaller faktiskt att falla i något av trans.

Tills en del upprörda rop och skrik lite längre ut på bron får honom att titta dit just som Reine, blek och striphårig med smutsig jeansjacka och fransiga byxben beslutsamt häver sej upp på räcket och omedelbart dyker med huvudet före rakt ut i evigheten.

 

Härnäst ser vi uthoppet igen men i slow motion och med ljudet dämpat, och bilden av Reine fryser (dock inte det dämpade ljudet med de panikslagna rösterna) när han ligger som högst med armarna utbredda. Ansiktena omkring zoomas in ett efter ett medan berättaren talar. Efter en stund övergår bilderna till att visa hur Frank vrider sej rastlöst i sömnen hemma i sin bäddsoffa.

 

BERÄTTAREN: Tiden som kapslar in och gömmer undan, som per definition alltid går vidare men som ändå aldrig helt förmår glömma. Man bär det med sej alltihop, på gott och ont. Tänker på farsan, och hur den goda viljan alltid låg där och glimmade i ögonen på honom fast han hade så svårt att hitta orden – hur skulle man inte kunna förlåta honom? Tänker på morsan som kämpat på i ytterligare snart tre decennier, och på den frusna sorgen i hennes ansikte som dock till slut börjat mjukna och spricka upp nu i takt med att hon själv tacklar av. Tänker på Martin (Martin kan zoomas in här, i yngre broversion) borta i Solna, blek och avmagrad och gråhårig redan efter all strålbehandling, men med precis samma varmt nervösa hånflin mellan hostattackerna. Tänker på vad Siri sa när vi sågs i korridoren senast: ”Vad långt livet är, och hur fort det ändå går”. Och Reine förstås, på den enda bild jag har av honom, ett klassfoto på lågstadiet. Det är som att de där stillsamt skärskådande knappt skönjbart leende ögonen får tiden att avslöjad och generad skygga undan. Nästan fyrti år senare väcker de ännu impulsen att nicka bekräftande, som om vi delade nån slags hemlighet. Är väl flummig nu förstås, men när jag ser det där kortet – upptryckt med häftmassa i ena hörnet av bildskärmen – så är det som att allting börjar om igen, eller som att tiden krymper ihop och blir hanterlig och nästan begriplig. Jag är sju år, bland alla andra åldrar jag har, och jag känner hemligheten omkring mej och nöjer mej med det.

 

* * *

 

Interiör: litet pärmbelamrat kontor på polishuset. Fönstret lite på glänt. En polis i halvt uppknäppt skjorta med uppkavlade ärmar sitter beredd med en av Statsverkets blå kulspetsar tryckt mot blocket.

 

POLIS: Kan du berätta vad du såg?

 

FRANK: Aa, det va lante så mycke egentlien. Hörde hur nåra tjoa te en bit bort liksom, och när jag titta dit va han redan uppe me knät på räcket, och sen foten och så flög han iväg.

 

POLIS: Det va ganska mycke folk just där har jag förstått?

 

FRANK: Det va la där det va trängst. Mitt på.

 

POLIS: Han sulle allså kunna blitt knuffad, antingen oavsiktligt eller me flit?

 

FRANK: Det tror jante.

 

POLIS: Men det är möjlitt?

 

FRANK: Nä… Han tog sej allt upp själv.

 

POLIS: Du anser allså att det va hans mening å hoppa?

 

FRANK: Såg änna så ut allefall.

 

POLIS: Annars kan man ju tänka sej att han tänkt balansera litte bara, för å få uppmärksamhet.

 

FRANK: Nä… Han sköt änna som ifrånn, med en gång.

 

POLIS: Hur nära stod du?

 

FRANK: Fyra fem meter kanske.

 

POLIS: Åkej…

 

Polisen skriver ikapp en stund och lutar sej bakåt på stolen som gnisslar till. Vi ser hur svetten rinner hos Frank och hur polisen på andra sidan skrivbordet blinkar när en droppe söker sej från pannan ner i ögat.

 

POLIS: Då va det bara det här med motive da. Det är visserlien minnre angeläget för oss poliser å reda ut i ett sånt här fall där gärningsman och offer såattsäga är samma person, men det är ändånte utan betydelse. Har du nån aning?

 

FRANK: Nä.

 

POLIS: Han pratante med dej om problem hemma eller nån annanstans?

 

FRANK: Nä.

 

POLIS: Va prata ni om da? Hur verka han sist ni träffades – och när va det förresten?

 

Frank ser ganska nollställd ut men vi anar hur han funderar – över när det var och över om det egentligen angår den här mannen. Han ser plötsligt obekväm och rastlös ut.

 

FRANK: Minns inte riktigt. Kan ha vart i Allén nån dag för ett par vecker sen men vi snacka liksom allri om nåt särskilt. Vädre, du vet.

 

POLIS: Så ni umgicks inte egentligen, men stötte på varann?

 

FRANK: Preciss.

 

Polismannen betraktar honom liksom halvkisande av tvivel under ett par sekunder, men ger sej sen. Eller om han helt enkelt tror honom.

 

POLIS: Kejda. Ta me dej det här korte om du sulle komma på nåt som eventuellt hjälper te å förklara det hela – nåt han sagt eller gjort eller berättat. Iblann tar det ett tag innan polettera ramlar ner.

 

FRANK: Jo, det gör ju det.

 

POLIS: Jag har skrevi direktnumre på baksidan.

 

* * *

Interiör: Franks mamma väcker honom med ett stort tjockt brunt brev. Han sätter sej sömndrucket upp i bäddsoffan och sprättar, drar ut ett mjukblädrrat kollegieblock, och en en lapp: ”Kommer inte på nån annanstans att skicka detta gör vad du vill med det”. Frank släpper lappan bredvid sej och öppnar blocket och vi hinner se en del av det märkliga odaterade sammelsurium av halva tankar och avbrutna minnen, av ibland nästan serena betraktelser och vad som kunde vara utkast till poesi om inte rentav kärleksdikter varvade med plötsliga explosioner av hat och frustration och självförakt som är Reines dagbok:

 

”Tystnaden vad jag gjort vet inte hur hon tittar rakt upp mot stenen fast förstås borde slingra sej undan

    Vet jag kan låta bli men kommer kommer

    Himmel tallar handen rycker under foten

    Tystnaden som någon dragit ur kontakten

    Ögonen som inte ser mej men bara stenen varför ser hon mej inte

    Hunden tyst nu också bara det där röda ansiktet ådrorna svetten gula tänder löst gult skinn under hakan

    Att hon börjar fatta det snart är över dieseltickandet i tysnaden allt som väntar

    Säkert inte mer än en sekund just innan jag släpper och vi faller borta och över”

 

”Olika sätt att inte svara inte fatta försöker åtminstone man tecknar med händerna så är det bara annars dör man

Halvsluter ögonen gör han låtsas inte se men är ju plötsligt så jävla tvungen

Om han inte armbågat kunde varit på väg med tågfralla och Bild-Zeitung dumfan

Vidöppna ögon nu för skraj plötsligt att ens be

Ser hur bladet dras ut ur honom kladdigt hur det kommer farande igen

Bränner i handen blixtar av blankt stål genom blodet som redan ser torrt ut

Armen som krampar till som öppnar sej kniven snurrar ut över kanten

Kanalen gapar sväljer svarta tröga virvlar den uppsprättade kavajryggen vänder sej i ultrarapid

- – -

Kanske får vad man ska ha helt enkelt dos för dos vad man förtjänar

Allt det äckliga pratet feta hinnor allt som sur imma som skymmer

Rådjursögon som knappt ser fram till nostippen kukar fittor svettiga handflator kladd och stinkande trosor kalsonger skelett med härsknande kött går runt och osar gör sej till kletar läppstift mascara självupptaget flinande kranier

Ta bort köttet från skeletten bryt isär peta ner piporna i jorden där de ändå hör hemma”

 

”Hundmänskor gläfser slickar kopplen de håller som de håller sej själva i

Fickorna och skallarna fullproppade med hundskit det tränger ut genom fodren och öronen

Stanken det självgoda flåsandet

Folk som inte har tid tala om vad klockan är som tror de är ensamma vill ju inte leva har bara inte fattat att de inte vill det

- – -

Fågelögonen svart koncentration flyger vilar genomskinlig vind rakt genom vingpennorna darrar i draget

Luften sprättas isär ramlar sönder det mjuka störtandet de korta fallen”

 

”Kraset av brosk i örat förvåningen varje gång jag tappade kontakten med marken utan att det lossnade

Varm värk som för liten hjälm

Brorsan kommer på att skruva ur glödlampan i tvättrummet farsan nickar och sträcker sej upp

Lilla oranga lampan på värmepannan ett snällt öga som om jag var rädd för tvättrummet

Maskinen sluddrande i mörkret pannan varm och hygglig

Lukt gräs lera piss blod

Varma handflator mot öronen den sura andedräkten i ögonen

Tröskeln bakhuvet slappnar av i lukten bakom näsan

Mörkret som svalt järn svart sammet så kan han sitta där för sej själv och dunka”

 

”Bröder blod blodsband händer handslag knytnäve sår sårad knoge skelett mot skelett öga mot öga

Tickar i tinningen knastrar i nacken. Vad jag gjort vad de gjort

Kullerbyttan lealös tysta blinda volten snälla nej lilla vän alla äckliga ord

Ensam mensam lensam bensam minsann rensam hemsam hemtam femsam jemtam jämtland femtam fem barn gemsam gemensam lexam leksand jensam jäntan längtan tentan

Ska ta er också tro inte ni kommer undan måste ut måste upp igen

Om man bara kunde titta i lugn och ro

Alla om de kunde låta bli kladda kladdiga ord över allt överallt”

 

”Utplånare livtjuv rånare av anda borttagare av andra

Borta finns inte kvar syns inte till hör inte av sej mer

Vet jag är sjuk sjukare än så är jag faktiskt inte”

 

”Kraset i örat när fötterna lämnade marken och han bar mej i örat hela vägen ut i tvättstugan hon stod vid köksbänken hackade lök kisade när vi passerade

Vet inte vad det betyder om det betyder om det alls men är det första jag minns

Det första jag minns att jag minns

Den brandgula lampan på värmepannan ett varmt snällt öga i mörker

Det lossade lilla rödljuset från ambulansen som stelnad droppe blod mellan fingrarna i panndunklet

Värmepannan ja väsandet och suckandet jag kan fortfarande gå ner och sätta mej intill i mörkret frivilligt det anar de inte

Det är bra för mej precis som de sa”

 

”Man får vad man förtjänar vet det måste va så man har aldrig nån att skylla på allt händer för att det måste hända

DET VAR KANSKE BARA DET JAG SKULLE LÄRA MEJ OCH JAG HAR LÄRT MEJ DET NU!!!

De såg till det blev som det skulle”

 

”Vad jag gjort men ändå alltid

Ändå alltid faller med nån slags hastighet mot jorden allihop faller från början och är snart nere

Nere på Jorden nere i jorden och spelar ingen roll inga roller alls

Vi är ju nästan bara vatten ändå

Moln och dimma våg kaskad

Svett flod hav”

 

* * *

 

Exteriör: Berättaren – dvs medelålders Frank – joggar längs trottoarerna i Enskede, genom Skogskyrkogården, i motvinden längs Nynäsvägen där han drar upp träningsoverallsjackan i halsen.

 

Interiör: Eva står i duschen när han kommer hem till lägenheten och han sätter sej i kökssoffan och eftersvettas, och ser ut över gården där en röd plastspade lyser som en giftsvamp mitt i den lilla hårt packade sandlådan.

 

FRANK: Hur dags sulle dom komma?

 

EVA: Beror la litte på trafiken, men knappast efter sex allefall.

 

FRANK: Kan nästan sitta på gårn eller? Verkar som solen bestämt sej nu, inte ett moln.

 

EVA: Mm. Fast är dente litte i jobbiaste lage å släpa alltihop uppför och nerför trappera? Så får man ju kuta upp och ner och pissa sen osså.

 

FRANK: Sant.

 

EVA: Sticker du te bolage da mens jag gerejjar me lamme…

 

FRANK: Åkej, ska bara avsluta artikeln te SIF-tidningen.

 

EVA: Och glöm inte nöttera te saffranspannkakan!

 

* * *

 

Interiör: Medelålders Helena kommer in i köket, ställer en burk senap på bänken.

 

HELENA: Lennart kommer när och om han hittat parkering…

 

EVA (ifrån vardagsrummet): Var gjorde ni av ungara över helgen nu da?

 

HELENA: Dom klarar sej själva – Sigge är änna som en litta farbror på femton år som du vet och Musse är ju åtminstone på pappre snart myndi…

 

FRANK (begrundande): Det är han tammefan.

 

HELENA (ler mot Frank): Ällre än vi va när det begav sej.

 

* * *

 

Interiör: De fyra vännerna sitter i det ljusa ombonade köket. Maten halväten. Helenas man Lennart som varit i Hiroshima i två månader i tjänsten berättar en del från Japan där ingen av de andra varit.

 

LENNART: Underligt land. Men det vinner i längden.

 

EVA: Intressant, det finns långdistansarländer alltså? Finns det sprinterländer också?

 

HELENA: Jamaica?

 

EVA: Inte vart.

 

LENNART: Och så maratonlandet Sverige då, har fortfarande en bit kvar att bita ihop känner jag.

 

Lennart tar det sista av rödvonet och Frank reser sej och hämtar konjak och saffranspannkaka, och en kopia av sitt råmanus som han ger till Helena. Hon bläddrar en stund utan kommentarer.

 

FRANK: Du fick heta Helena, i den mån man nu kan säga att det är du. Är det åkej eller?

 

HELENA (utan att lyfta blicken): Litte småtantitt kanske, men visst, det får la gå an.

 

LENNART: Vaddå, är det en roman allså?

 

FRANK (medan han slattar runt konjaken): Finns la bara romaner egentlien, språket dugernte te annat.

 

LENNART: Va menar du, det finns la hur mycke memoarer och biografier och rena dokumentärskildringar som helst…

 

FRANK: Det är va deras författare tror och påstår.

 

LENNART (minns lite drömmande): Sommaren med Kanalmördaren… Borde dunte överlämna det här matriale te snuten iställe, eller också…? Även fast det är preskriberat och han iförschej är dö?

 

FRANK: Förmodlien.

 

EVA (skrattar bistert): Dom sulle la antalien åtala Frank, för unnanhållande av bevismatrial i tretti år. Fast egentlien och framförallt bevisar det ju inge.

 

FRANK: Va lante det som va meningen heller.

 

LENNART: Tycker det låter som teräcklitt me indicier allefall.

 

HELENA: För å vaddå?

 

LENNART: Aa, vet inte. För å stänga utredningarna liksom, eller va det heter. Offrens familjer kanske sulle må bättre av det, och hele stan för den delen.

 

HELENA: Det är tretti år sen, Lenny…

 

LENNART: Aa, jo. Men ändå…

 

Ett par sekunders tystnad under vilka vi kanske i närbild ser Frank försjunka i tankar.

 

EVA: Sen e la frågan vicka offren egentlien va, säger Eva. Eller åtminstone hur många.

 

Lennart ger henne en förbryllad blick, innan han verkar slås av nånting. Och han nickar stillsamt och tiger, och höjer glaset och smuttar.

 

* * *

 

Exteriör/interiör: Natt. Frank ensam på balkongen med de sista festcigaretterna. Vi ser hur det lyser och hör hur det brusar borta runt Globen, och hur det stimmar från en del öppna fönster och balkongdörrar runt gården. Kräftskivetider.

Vi anar också hur vinet och konjaken väser och susar i Frank, med alla de gamla bilder han rotat fram under arbetet med sin bok.

Han reser sej och går in och plockar utan att skramla för mycket över glasen och tallrikarna från köksbordet till diskbänken, men orkar inte mer sen. Borstar tänderna bara, på toaletten, och blaskar av ansiktet.

I sovrummet ligger Eva och slötittar på nån puder- och perukhistoria på teve, och Frank lägger sej på sin sida och försöker känna av hur seriöst intresserad hon egentligen är av den. Och hon tar väl till sej vibbarna:

 

EVA: Har svårt för kostymrullar.

 

Hon muttrar och sträcker sej efter fjärrkontrollen och trycker av. Det blixtrar till i bildröret när filmen drar ihop sej till en liten vass punkt, som i sin tur slocknar med en stilla suck. I det plötsliga mörkret lyfter hon upp täcket och makar sej närmare honom, rullar över, trycker sej mot honom.

 

EVA: Bara maskerader liksom.

 

FRANK: Jag vet, man anar hela tiden scriptera och regiassistentera som tassar runt i periferin.

 

EVA: Charader på Rolia Timmen.

 

FRANK: Utom `Farliga förbindelser´ feståss.

 

EVA: E la bara för du allri kommi över Uma efter den där första filmen när hon va kroppsmålad.

 

FRANK: Å `Mannen som sköt Liberty Valance´…

 

EVA: Mm-hm.

 

FRANK: Orginal-`Star Wars´ måste la osså nämnas kanske.

 

EVA: Frank.

 

FRANK: Aa.

 

EVA: Käften nu.

 

SLUT