Illustratör sökes fortfarande

Tanten under sängen – en ondnattsaga

En natt när Boris kliver ur sängen för att gå på toaletten så är inte golvet där. I allra sista sekunden får han grepp om lakanet och blir hängande över avgrunden.

Det knakar och gnäller om sängen som kantrar lite av tyngden, Boris får kudden i huvudet innan den försvinner ner i bråddjupet och lakanet glider – han börjar tappa taget. Han känner hur något kallt och fuktigt rör sej slingrande mot hans ena fotsula. Då skriker han allt vad han orkar, och väcker sej själv.

Boris ligger i sängen igen och ett spöke – eller om det är Boris mamma? – puffar upp kudden bakom hans huvud, och stoppar om och torkar honom i pannan med ett fuktigt papper. Det är ganska skönt. Men sen släcker hon och försvinner fladdrande igen, han ser bara det gula ljuset genom nyckelhålet långt där borta i andra änden av rummet.

Boris stirrar på det glödande nyckelhålet tills det knastrar i ögonen, och när det slocknar drar han snabbt in alla tår och fingrar och kasar ner så att ingenting sticker utanför täcket. Under sängen hör han som vanligt hur tanten med den enorma saxen rosslar och väser, och hur hon provklipper ett par gånger i luften.

Boris ligger med huvudet under täcket och känner hur hjärtat bultar, och hur pulsen slår i halsen och i armlederna. Efter en stund börjar det bli svårt att andas och då lyfter han så försiktigt han kan på täcket för att släppa in luft. I glipan ser han hur det blänker!

Fingret, där är det långa knotiga fingret som viker sej runt kanten på sängen. Månskenet som faller in genom glipan mellan gardinerna blänker i knogen och den svarta nageln är bara några centimeter ifrån hans näsa.

Boris vågar knappt andas, och ännu mindre skrika. Han bara kippar och känner hur han blir alldeles kall och stel. Tanten Under Sängen, hon finns alltså på riktigt. Med uppspärrade ögon ser han hur fler fingrar viker sej runt sängen, och hör hur det hasar mot golvet.

Där är de bleka senorna i hennes handled, och toppen av den månblixtrande saxen. Han kan tillochmed känna den ruttna stanken av smutsen under hennes långa spruckna svarta naglar. Långsamt rör sej handleden och naglarna raspar i träet. Boris känner hur det gungar till när Tanten Under Sängen häver sej ut med ett hest rosslande.

Det är Tanten Under Sängen som har krälat ut och står där kutryggig mitt i rummet. Han är inte säker på om hon tittar på honom för hennes ögon är som täckta av gula hinnor, och det rycker oupphörligt i hennes ansikte och i hennes krumma nacke. Boris känner hur hjärtat trummar uppe i halsen där skriket han vill ge ifrån sej inte kommer förbi.

Boris stänger försiktigt täcket om glipan och försöker att varken höras eller synas. Ändå är det som att han ser Tanten Under Sängen rakt igenom påslakanet och filten: han känner hur de långa hårstråna som växer ur hennes vårtor kittlar honom på kinden, och hur andedräkten lägger sej över honom med en stank av gammal…leverpastej?

Plötsligt, utan att han hinner bestämma sej för det, slänger Boris av sej täcket och störtar ut genom rummet. Han tittar inte på Tanten men springer bara mot det mörkaste hörnet, där han vet att dörren är. Och sätter foten på den lilla leksaksambulansen han fick i födelsedagspresent i somras (och som Jannes lillebror – som han inte ens hade bjudit – petade loss den röda taklyktan från innan kalaset ens var över), och rutschar iväg. Boris känner hur hela han ligger i luften, och vet att han kommer att slå sej när han landar.

Ja, Boris slår sej! Med en duns och en krasch slår han i golvet. Sen ligger han där på rygg med leksaksambulansen och förmodligen också Läderlappsbilen och några legobitar knölande i ryggslutet och mot ena skulderbladet. Han har ont i bägge armbågarna, och det dunkar i bakhuvudet. Ändå är det ett lätt knirrande och knarrande i golvbrädorna som bekymrar honom mest. Hasandet som närmar sej, mörkret som steg för steg skymmer undan månstrålarna. Mörkret som hukar sej ner över honom. Ett mörkret med gula ögon, håriga vårtor, trasiga tänder – och en glimmande blixtrande enorm stålsax i högsta hugg.

Vad sa hon, sa hon något? Boris stirrar utan att våga blinka in i Tantens närmaste öga där han ser hur varet samlats i vrån, och han håller andan för att höra vad det är hon väser. Nu kommer det igen:

”Men lilla vän, hur gick det? Vänta ska du se, jag har en påse gelehallon här – det brukar hjälpa!”

Sen sitter Boris och Tanten Under Sängen mitt emot varandra på golvet en stund, med benen i kors. Boris har fortfarande lite ont i ryggen men inte så farligt – gelehallonen hjälper verkligen. Tanten väser historier om det hårda livet under hans säng medan han proppar munnen full med hallonen, tuggar och suger. Den stora feta månen utanför gardinerna sipprar in sitt ljus men allt mindre, och Boris somnar till slut.

När Tanten bäddat ner honom och kryper in under sängen igen vet han alltså ingenting om det. Han drömmer om läderlappar av gele, om tandborsten han ska träffa imorgon, och hallonbuskar stora som Eiffeltorn.